Till dig som vill jobba med hästar

Man kan fråga vilken hästälskande 14-årig flicka som helst vad hon vill jobba med, och få svaret; "Hästar". Fast egentligen är det kanske bara en procent som verkligen vill det.
 
Det finns massor av ungdomar som tror att de vill jobba med hästar. Många kommer att inse på vägen att det inte var vad de ville. Andra kommer efter praktik eller kortare arbete att klaga på praktik- /arbetsgivaren och de usla förhållandena, för att sedan söka sig till annat arbete.
 
Faktum är att hästbranchen är så långt ifrån den fantasti många har om hur det är att arbeta med hästar. Att arbeta med hästar innebär för de flesta inte att rida, ändå kommer många praktikanter ut i stallarna med föreställningen om att de ska få göra just det. Jag minns en praktikant en gång i början av 2000-talet, som omsorgsfullt sminkade sig på morgonen sin första dag innan hon drog på sig sina läderstövlar och tog Charles Owen-hjälmen (hetaste hjälmen på den tiden) under armen och traskade ut i stallet. Vi övriga som arbetade där gav henne en snabb blick och satte henne i sedvanligt stallarbete - bandagera av hästar, täcka, släppa ut i hage och skrittmaskin, mocka, fodra och så vidare. Behöver jag nämna att läderstövlarna inte gjorde sig så bra i lerig hästhage?!
 
Efter någon vecka fick hon användning för hjälmen när hon fick skritta en skadad tävlingshäst i ridhuset. Jag har aldrig sett tjejen igen och jag förmodar att hon inte jobbar med hästar idag.
 
Om du funderar över din framtid och känner det minsta tvekan inför om ett arbete med hästar är något för dig - sök efter något annat. Ditt intresse måste vara så enormt för att du ska orka alla de tunga dagarna när regnet vräker ner och hästarna rymmer. Om du känner väldigt starkt för hästeriet så är nästa steg att fundera över VAD det är du vill göra egentligen. Om du är smart tycker jag att veterinär är ett utmärkt alternativ - du får jobba med hästar OCH tjäna bra pengar, så du har råd att skaffa en fin tävlingshäst att ha enbart för ditt höga nöjes skull.
 
De allra flesta vill rida, men ytterst få är tillräckligt bra för att leva på det. Om du har halvdana resultat i 120 och har ridit in grannens ponny - inbilla dig inte att du är en beridare som kommer att få betalt för att rida fina tävlingshästar. Problemet är inte att du aldrig fått chansen, problemet är att det finns så många som är mycket bättre. De riktiga beridarjobb som finns i Sverige kan man antagligen räkna på fingrarna.
 
Men om du brinner för hästarna lika mycket som jag gör, gå igenom alternativen och fundera över vad som passar dig, dina ambitioner och förmågor. Hästbranchen är bredare än man tror.
 



 /Jenny - har provat annat men är alltför insnöad på hästar
 
 

Vikten av att tänka rätt

Jag var i 13-årsåldern när jag för första gången kom i kontakt med mental träning. Det var på en föreläsning i samband med något arrangemang av distriktet. Jag tror att hela grejen med mental träning var ganska ny på den tiden, och jag minns att jag inte nämnvärt såg fram emot föreläsningen. Det kändes mest som någon sorts flum.
Det faktum att jag tydligt minns den än idag visar hur fel jag hade.
 
Vi var till stor del tävlande barn med tillhörande föräldrar där, och föreläsaren pratade om vikten av att inte säga "inte" till sina barn innan de skulle tävla. "Kom ihåg att inte rida för fort i den svängen", "dra inte i tyglarna", "titta inte ner i språnget". Han menade att man inte uppfattar ordet "inte", och istället gör precis det man inte ska göra. Som exempel sa han - Tänk inte på en kamel. Vad tänker ni på? Exemplet var glasklart, och allt sedan dess försöker jag alltid tänka på vad jag SKA göra istället för vad jag inte ska göra.
 
För att bevisa att mental träning fungerar fick vi dessutom göra en övning. Vi skulle sträcka ena armen rakt ut och spänna den allt vi kunde. Personen som satt bredvid skulle med sina båda händer försöka att böja vår arm, vilket lyckades för alla som inte råkat få en person i en helt annan storlek. Sedan skulle vi göra om samma sak, men den som spände armen skulle fokusera på en punkt i väggen och föreställa sig att armen var en tjock timmerstock som var fäst på den där punkten i väggen. Den här gången lyckades inte personen bredvid böja armen. Det handlar om riktad fokusering som gjorde att vi använde rätt muskler för situationen, istället för använda kraft till att spänna muskler som inte behövdes för att hålla emot.
 
 
Jag började redan under ponnytiden att använda mig av visualisering. Jag skapade en rutin på tävling som jag följer än idag och som ser ut såhär:
 
När jag har gått banan stannar jag runt mållinjen och repeterar banan genom att titta på den, från första till sista hindret. Ofta brukar ett finger vifta i luften samtidigt. Därefter tittar jag ner i marken och memorerar hindrens position utan att se dem. Om jag tappar bort mig någonstans börjar jag om från början igen, och är det någonstans jag tenderar att vilja ta fel väg, hinder eller antal galoppprång så upprepar jag proceduren tills jag snabbt och flytande kommit ihåg allt rätt minst två gånger i rad. I memoreringen av banan ingår alltid antal galoppsprång - Tex 1, 2, sex galoppsprång 3, 4, fem galoppsprång flyta på 5a,b och så vidare. Därefter tittar jag på banan igen, och ser framför mig hur jag rider den perfekta ritten. Precis som i memoreringen av banan backar jag tillbaka om den mentala bilden visar ett misstag någonstans, och gör om ritten från början. När jag rider flera hästar i samma klass är det ofta den första hästen som hoppar den mentala banan. Ibland blir jag tvungen att göra två versioner, om det till exempel är en bedömning A:0. Då hoppar jag först min imaginära bana på den första hästen som går avdelning A, och därefter plockar jag fram bilden av en häst som går avdelning B och därmed längre vägar och lägre tempo.
 
Jag gör detta i princip i varje klass jag rider. Det händer i lätta klasser att jag har bråttom till framridning med många hästar och bara snabbrepeterar banan, eller ibland inte går banan alls. Det går bra ändå tack vare erfarenheten från de tusentals rundor jag gjort. Men det skulle aldrig falla mig in att frångå dessa rutiner i en hög klass.
 
 
 Det skulle dock dröja många år innan jag var tillräckligt mentalt stabil för att faktiskt kunna påverka mig själv i mer negativa situationer. När jag var yngre kände jag mer, men var oförmögen att påverka hur jag kände. Idag bestämmer jag mig för att se saken på ett visst sätt.
 
Jag gjorde ett experiment med mig själv en gång. Jag ville se om man kan lura sin egen hjärna. (vilket man kan, och det finns studier som stödjer det). Jag är helt ointresserad av fotboll, och en sommar när det var VM så var fotboll det enda som gick att se på TV under lunchen. Jag tvingade mig själv att titta på matcherna, och försökte lära mig saker. Jag tänkte att om jag tittar tillräckligt mycket så kanske det blir intressant. Jag låtsades tycka det var roligt när någon gjorde mål, och såg allt som spelades. Minsann! Inom ett par veckor bytte jag radiokanal i stallet för att kunna följa matchen som inte var slut när min lunch var slut! Och det var inte för att jag tvingade mig själv, utan för att jag faktiskt ville veta hur det gick för Argentina den där dagen.
 
När så fotbolls-VM var över och livet återgick till det normala försvann mitt fotbollsintresse dock lika fort som det uppkommit. Men vetskapen om att jag kunde ändra på mig själv tog jag med mig.
 
Vid en tävling 2009 hade jag med mig min fina unghäst som skulle breederskvala. En kompis från långt borta hade kommit dit för att se hästen jag pratat så mycket om. Hästen var känslig och blev oerhört spänd på framhoppningen då det stod ett flyttbart järnstaket som avspärrning mot banan. Varje gång gruset från hovarna träffade staketet rasslade det till. Jag gick in på banan med en dålig känsla, och gick i mål med densamma. Fyra fel, och hästen kändes inte alls som den brukade. Borta var trycket, spänsten och bjudningen. Kompisen var inte imponerad av hästen. Jag grubblade över orsaker resten av dagen, men nästa morgon hade jag bestämt mig. Det enda jag kunde ändra på var min känsla.
 
Solen sken och jag bara bestämde mig för att det var fantastiskt att vara på tävling, och att jag minsann skulle visa hur fin hästen var. Fastän jag inte kände mig särskilt uppåt från början tvingade jag hela tiden in meningar i huvudet. - Åh vad kul det här är! Snart är det min klass, äntligen! Kom igen nu, tävla är det bästa som finns! Och solen skiner, banan är bra. Livet är härligt!
 
När jag plockade ut hästen hade jag lyckats bli ganska taggad. När spänningen på framhoppningen kom bestämde jag mig för att ändra mina framhoppningsrutiner. Jag hoppade aldrig oxern högre än 105 cm innan jag gick in på banan. Hästen flög över hindren som aldrig förr och rörde inte en bom på resten av helgen. Flera kom fram och tyckte att hästen var fantastisk. Jag hade lyckats.
 
 
Mental träning kan aldrig ersätta fysisk träning. Men som komplement till den fysiska träningen kan den ta oss ett steg längre.
 
/ Jenny - har bestämt hur jag vill se på livet
 

Rida fort eller rida vårdslöst?

Jag har sett en film cirkulera lite på facebook. En liten flicka som vinner en hoppklass på Irland. Jag har inte lyckats hitta filmen på youtube, så jag kan inte sätta in den här, men alla som har facebook kan klicka här för att se filmen.
 
Kommentarerna lydde från början "wow, vilken tjej!" och åh, vad duktig hon är!". Själv tyckte jag inte alls om vad jag såg. Rundan går i ett hiskeligt tempo och ja, förvisso, hon sitter i god balans och har en bra hand (vilket vi tyvärr ser allt för lite av i Sverige) MEN... Tempot är för högt, och ponnyn får ta emot ett flertal piskrapp. Närmare bestämt åtta stycken under en enda omhoppning. Om man har ljudet på så hör man att det inte alls handlar om några "små duttar". Nu är flickan visserligen så liten och svag att ponnyn knappast fick ont av det men jag tycker inte att det är ok att barn lär sig att de får använda spöt på det sättet. Den behövde inte spö framför hindret och den behövde absolut inte öka tempot mer. Efterhand ramlade allt fler kommentarer in från andra som inte tyckte att det såg bra ut, men åsikterna går isär.
 
Vad gäller tempot så är det ju så att i vår sport ska man rida fort för att vinna, men det finns en skillnad på fort och vårdslöst. När hoppningen går ut på att bara ösa på full fart framåt, utan tanke på att hästen behöver balansera sig i svängar och framför hinder, så tycker jag att vi är fel ute. Som en jämförelse kan vi titta på Bertram Allens lillebror Harry, 14 år i den här klassen. Han rider också väldigt fort i omhoppningen, men i total kontroll. Han vann två klasser under den här tävlingen. Och om vi åter tänker på den lilla flickan på fuxen så nej, naturligtvis har hon inte lärt sig att rida på det här sättet ännu, hon är ju trots allt fyra år yngre. Men är det verkligen den sortens ridning vi ska uppmuntra? För som det är nu i ponnyvärlden så är det den ridningen man vinner på.
 
När jag var liten så stoppades ibland allt för vårdslös ridning av underlaget. Red man för fort i sväng, framförallt inomhus, så kunde man gå omkull. Man fick tänka på att minska tempot inför snäva svängar och öka igen på raksträckor. Med dagens alla fibersandbanor finns det ingen gräns för hur fort man kan rida i en sväng, hästarna håller sig på fötter ändå. Och skulle någon halka eller snubbla, då är det banbyggarens, underlagets eller arrangörens fel.
 
Om någon orkar klicka på ytterligare en länk så tycker jag att den unga världsstjärnan Bertram Allen visar ett utmärkt exempel här på att man kan rida vansinnigt fort men ändå i total balans och kontroll.
 
 
 
/ Jenny - gillar att rida fort men bara i balans
 
Visa fler inlägg