Badkrukornas revansch!

2015 gjorde Trojkan ett tappert försök att bada med sina vita springare. En aktivitet som milt sagt urartade - efter mycket gråt och tandagnisslan blev åtminstone fyra hovar doppade. 

(null)

Nu nästan tre år senare har vi repat mod. Idag styrde två tredjedelar av Trojkan mot ponnysarnas badplats. Denna gång med en brun duo av något försiktiga men entusiatiska grabbar. 

Det var med en försiktig förväntasfullhet vi hasade oss ner mot strandkanten. Otäcka stenar och vågor skapade en känsla av osäkerhet för våra fyrbenta vänner. Men istället för att likt skimmel trion bli Anna Book dramatiska, trevade sig grabbarna brun ut i vattnet till sina ryttares stora förtjusning. 

Likt lägerbarn på steroider plaskade vi runt och fick äntligen uppfylla en hästtjejs midsommardröm. Och upprättelse. 
(null)

(null)

/Hanna och Sigrid - brunbjörnar vs gråben 1-0 

Vi pratar sällan om skadorna

 
När man hunnit vara med ett tag i den här sporten har man ofta hunnit förstå att en av de viktigaste ryttarutmaningarna är att hålla sin häst frisk. Ibland har man haft turen att ha en individ som klarat sig länge utan att man behövt anpassa upplägget speciellt mycket, och då blir förvåningen så mycket större när nästa häst inte fungerar i samma ram. 
 
På Falsterbo lyssnade jag på en föreläsning som inleddes med att ett stort försäkringsbolag delade med sig av sin statistik. Den vanligaste dödsorsaken på våra hästar är att de blir utdömda för hälta!
Känn på den. 
Hur många av dessa skador hade gått att förhindra/rehabilitera? Jag är helt med på att man ibland får inse att vissa skador inte går att få ordning på, men jag tror också att det finns en hel del som inte skulle behöva leda till att hästen blev utdömd. 
 
Det är många som tror att man bara behandlar en häst och sedan rider som att inget har hänt. Om man någon gång hör om skador på de kända ryttarnas hästar så förstår man inte alltid hur de har individanpassat sitt träningsupplägg för en enskild häst - för att den skall fortsätta att må bra och prestera. Man är fortfarande i ett stadium där man vill att hästen skall anpassa sig efter det man vill göra, istället för att förstå att man själv måste anpassa sig efter hästens förutsättningar för att den alls ska överleva det man har tänkt göra.
 
Det är en stor del av ryttarkänslan att lära känna sin häst så väl att man kan se avvikelser i ett tidigt skede. Att man övar upp sitt öga så att man ser om hästen är halt, att man tar hjälp med träningsupplägg. Att man lyssnar på sin häst och försöker förstå den, om en häst protesterar kan det vara ett tecken på att något i kroppen inte känns bra, speciellt om den börjar protestera mot sådant den annars inte har problem med. 
 
Det finns ett sorts stigma kring att ha skadade hästar, många är rädd att höra att man ”ridit sönder en häst”. Jag önskar verkligen att folk inte pratade så om varandra, för rädslan över att bli offentligt dömd, utöver det redan mycket tråkiga - att ha en skadad häst, gör bara att människor tar på sig skygglappar och låter bli att kolla upp hästar som faktiskt behöver hjälpen.
 
Sigrid/ bättre att våga ta i problemen än att stoppa huvudet i sanden 

Den stora foderjakten 2018

Det knastrar under fötterna när man går över det sönderbrända gräset, björkarna ger ett sken av att det är i slutet av september istället för mitten av juli med sina gulnade löv och jag kan inte komma ihåg senast det regnade ordentligt. Kan det ha varit 1 maj? 
 
Ett direkt resultat av det här är en landstäckande foderbrist som dragit in alla oss hästägare(och ko/får/kanin osv) i en hektisk, dyr, ruffig och hård foderjakt. 
 
Jag känner mig som Katniss Everdeen i Hungergames men utan pilbåge och någon somhelst känsla av att vara en hjältinna. Foderjakten utspelar sig framför allt i facebookgrupper och ens främsta vapen är kontakter, kontakters kontakter, en flexibel budget och en logistikförmåga utöver det vanliga. 
 
Det är en jakt på foder som inte är helt riskfri och många faror lurar på vägen till ett välfyllt foderförråd. 
 
* Kontakter man haft tidigare har höjt priset med 400% eller mer. Eftersom att det inte verkar bli en andra skörd och första skörden var så dålig så får man ändå ha viss förståelse för att det kan vara ett nödvändigt ont för vissa medan andra bara är född med monokel och hög hatt. Men som djurägare så har man helt enkelt inte råd att köpa vissa partier foder, även om man är beredd att bränna ett ordentligt hål i plånboken. 
 
* Sjukdomsrisken -  då det inte verkar gå att få tag i foder inom svearikesgränser så fortsätter jakten runtom i Europa. När det kommer till importhö varnas det för diverse olika sjukdomar och växter som kan vara giftiga. Så utöver att hitta en leverantör och få det hemfraktat måste man undersöka att fodret faktiskt hjälper och inte stjälper.  
 
* Logistik - man får i många fall skramla ihop hö från olika leverantörer som bor i olika delar i landet för att få ihop ransonen för hela året. Det kräver mycket roddande. Höjakten kräver onekligen mycket tid. 
 
* Bokat hö är inte längre någon garanti. Den erfarenhet jag personligen har av foderjakten 2018 är att det är helt laglöst, vilket jag hoppas kommer att påverka leverantörerna långsiktigt. Själv hade jag bokat hö från en leverantör som detsedan visade sig hade sålt det när jag skulle hämta det. Ingenting är med andra ord heligt i kristider. 
 
* Lurenderjeri - Fejkkonton startas och erbjuder hö men kräver förskottsbetalning. Många har då betalat men aldrig sett skymten av något hö. I pågående foderjakt får man vara på sin vakt och bråka med dilemmat att vissa leverantörer av importfoder inte kan stå ute med så mycket pengar som krävs för att köpa in de mängderna utan att få förskottsbetalning. 
 
 
 
När det här är över kommer vi att vara en stor hög av utmattade och sargade djurägare med betydligt tunnare plånböcker och vissa av oss kommer att ha gjort större förluster än så. Förlusten av våra fina djur. 
 
/Hanna - Otroligt tacksam för alla de människor runtom mig som hjälpt till att hitta foder, ni är fantastiska! 
Visa fler inlägg