Den gigantiska elefanten i rummet

 
Jag kommer ständigt på mig själv med att förvånas över hur dyrt det är med hästsport, och hur svårt det är att tjäna pengar på något i branschen. Jämfört med nästan all annan näringsverksamhet är det ohyggligt mycket sämre odds att klara sig. Och vi alla väljer ofta att förtränga detta. 
 
Jag tror inte att jag känner många hästmänniskor som skulle vilja göra en ärlig kalkyl över vad det kostar. Varken företagare eller privatpersoner. Siffrorna är med största sannolikhet deprimerande och en aning oförsvarbara. Och vi är duktiga på att få det att gå runt! Konstigt nog har det alltid löst sig. Och den där minuten inne på banan känns värd allt när det går bra.
 
Dock står vår sport vid ett vägskäl, tidigare har det funnits en stark ideell kultur där man löst det ekonomiska med samarbete och gemensamma engagemang. I dagsläget sker en proffessionalisering där det blir fler företagare och färre föreningar. Detta behöver inte vara av ondo, men det kommer inte gå att betala som att saker tillhandahölls ideellt för tjänster som utförs professionellt. Elefanten i rummet är att hur man än vrider och vänder på det så är produktionskostnaderna för varan/tjänsten högre än marknadens pris. 
Varje gång jag hör någon ondgöra sig över dåliga arbetsvillkor för unga i hästsporten så hoppas jag att samma person inte kommer fråga mig om jag vet någon trevlig 120-häst på åtta år till salu för 100tkr. För hur ska någon kunna mocka/rida/stalla upp en häst i flera år för 100tkr och dessutom få pengar över till lön? Visst är det en stor slant för oss vanliga människor, men det är fortfarande så lite pengar att den som gör jobbet har sämre betalt än barn som syr fotbollar i Bangladesh. 
 
Jag tror absolut att det kan finnas kreativa vägar att fortsätta hålla sporten öppen för många, men det är svårt att lösa ett problem man inte ens vågar se på. Först när vi ser situationen för vad den är kan vi hitta nya strukturer.
 
/Sigrid - Vill hellre mocka än sy fotbollar