Att rida med ångest

Vårdguiden skriver att ångest är en stark känsla av oro eller rädsla som känns i hela kroppen. Exakt hur man reagerar på ångest är individuellt men enligt vårdguiden kan det kännas som ett tryck över bröstet, att hjärtat slår snabbt eller att man känner sig svag i musklerna. De skriver också att ångest är helt naturligt, det är bara kroppen som reagerar på att något verkar hotfullt. Det hotfulla som kan orsaka ångesten kan till exempel vara när man står inför något man uppfatttar som svårt, exempelvis ett möte eller en anställningsintervju. Men misströsta inte, enligt vårdguiden så ska man försöka tänka på att ångesten kommer att gå över och det gör ju faktiskt ångesten lite lättare att leva med det. 
 
Jag ser framför mig att det är det artificiella barnet från filmen A.I som skrivit informationen om ångest på vårdguidens sida eller en sömndrucken person som funderar över om hen verkligen drog ur strykjärnet, vem som ska hämta på dagis och om man kanske inte skulle börja äta mer veganskt ändå medan hen hamrar fram texten på tangentbordet. Oavsett vad så är det inte en person som upplevt ångest som informerar om den. 
 
Ångest känns som att man ska dö, varje cell i ens kropp krampar i protest till att existera. Ingen del av dig förstår hur den ska kunna finnas till just där och då. 
 
När jag rider an mot ett hinder så kan jag inte föreställa mig hur vi ska genomföra anridningen, hoppa över hindret och ta oss felfritt till andra sidan. Vad gör vi ryttare när problem uppstår i ridningen? Vi slår oss ned på en stallpall, värmer händerna runt en pappmugg fylld av snabbkaffe och bollar idéer med våra bästa personer. Tills den dagen då hjärtat dundrar i bröstet och händerna inte för allt världen kan vara stilla för kroppen vill bara bort, så man kastar pappmuggen i väggen och kan inte se hur något upplägg kan leda till någon lösning. 
 
Björn följer mig med blicken när jag kommer ned till hagen, han brukar demonstrativt kliva iväg åt andra hållet men nu har jag inte ridit på snart en vecka, så han står kvar och väntar. Men jag vet inte var jag ska börja eller vad det möjligen kan leda till, min kropp känner sig jagad av tanken och enligt vårdguiden är det nog ångest men det är helt naturligt. Någon gång kommer det att gå över, och med mycket silvertejp och helosan känns det lite lättare att leva med. 
 
 
 
/Hanna