Att kasta ridhjälmen åt helvete

Det är januari och klockan är efter nio på kvällen, hade det inte varit för den decimeter djupa snön så hade det varit kolsvart ute. Jag sitter kvar extra länge innan jag kliver av, bävar för smärtan i mina genomfrusna fötter när de stöter mot marken. Vi rider bara ett pass i ridhuset per vecka, all träning som är viktig nu görs bäst ute. Även om det betyder blåa läppar, frost i håret och orörliga klumpar till fötter. Det handlar om att sätta mål, utvärdera ens styrkor och svagheter för att sedan planera både i detalj och långsiktigt för att nå målet. När jag har häst handlar det lika mycket om att träna gör att uppnå resultat som kärleken till min lurviga, kortbenta vän. 

Vi har arbetat med att få honom att gå framåt(bokstavligt talat), sedan fram till bettet, sedan gå att inverka på, att hela tiden bli starkare, hållas fräsch, inte länga honom framför hindret, möt upp med klacken, inte störa med sitsen, samla kraft och få en rundare språngkurva. Nöta, analysera, nöta mer och vänta på resultat. Bita ihop. Det handlar alltid om att bita ihop och fortsätta - trägen vinner. 

Den Krispiga höstluften tvingar fram dunjackan redan i oktober. Den stramar i halsen när jag rider lätt men håller kroppen varm och mjuk. Han accepterar skänkeln nu, jag kan lägga på klacken utan att tappa min  position och det envisa nötandet med 6 m bom till oxer börjar ge resultat. Han hoppar rundare nu med mer kraft. Inne på banan byter jag enkelt galopp, växlar elegant mellan ett större och ett kortare galoppsprång. När jag rider mot första hindret ser jag ingenting, han samlar kraft men kommer inte framåt. Jag kan inte driva mer utan att se ut som Molly på mulle från Min häst. Ett extra på linjen, kan inte lägga fram handen, får inte. Räckena känns 10 meter långa istället för 10 centimeter. River insprånget i kombinationen - game over. Vänder bort från nästa hinder och styr mot ettan, inte en enda cell i min kropp har i sig att leverera ytterligare en 16 fels runda. 

Jag vill kasta hjälmen åt helvete, men sätter den i påsen, låter istället samma tanke mala i huvudet om och om igen när jag kisande kör hem i höstsolen - det finns fan en gräns och den gränsen är definitiv nådd. 

/Hanna - har tävlat färdigt, kanske gör comeback. Håll i sådana fall utkik längst ner i resultatlistorna 

(null)