Föräldrar + Ridsporten = Sant

Föräldrar inom ridsporten får mycket ris. Ibland är det befogat men vi måste också komma ihåg alla inte kommer från samma plats som oss, har med sig samma kunskap och erfarenheter. Många av oss är uppvuxna i stallet eller har iallafall spenderat de 10 senaste åren där. Men många av föräldrarna har inte ridit själva, en del är inte ens intresserade av hästar, vissa är rädda för hästar och somliga har det hållit på med hästar men inte med just ridning. 

Gemensamt för dem är att de inte är införstådda med vad det innebär att rida, att det tar lång tid, att det till stor del handlar om hur hästen fungerar och att man inte kan garantera något förutom att man kommer att ramla av.

 

Visst, man tycker att det inte ska behöva förklaras varför hästkunskap borde vara en självklar del av ridutbildningen när föräldrarna påpekar för en att det är ridning som de betalat för inte teori i stallet. Man kan också skaka på huvudet åt föräldrar som gör sina barn en björntjänst genom att ta ifrån dem ansvaret för stalltjänst.

Man rynkar på näsan åt föräldrar som står och skriker instruktioner som allt som oftast är helt felaktiga vid staketet och på läktaren varenda tävling. Man blir uppgiven när föräldrars rädsla smittar av sig på barnet och plötsligt blev den där ganska odramatiska avramlingen ett trauma för alla inblandade.

Man blir irriterad när föräldrarna tar på sig att föra sitt barns talan i alla situationer även när det kommer till en åttaårings orimligheter istället för att helt enkelt presentera den dystra verkligheten för sitt barn - livet är inte rättvist, man får inte alltid som man vill och det är inte kul jämt.

 

Men utan föräldrar så har vi inte mycket till ridsport. Inte bara för att få barn och unga kan finansiera ridlektioner eller att ha egen häst själva men också för att föräldrar gör väldigt mycket mer för sporten.

I vått och torrt är föräldrar med att anordna tävlingar genom att agera banpersonal, vara domarsekreterare, sköta sekretariatet eller  driva cafeterian i vad som känns som dygnets alla timmar under tävlingshelgerna. De sitter i föreningsstyrelser. De bakar bullar och handlar morötter.

De stiger upp tidigt för att skjutsa till tävling och spenderar sena kvällar på läktaren. De bär hinder, fodrar hästar, sopar, spånar och mockar. De är ofta de största konsumenterna till kiosken i ridhuset. De tar sig an en av de farligaste platserna man kan vistas på - framhoppning till lätta klasser. De tar körkort för att kunna köra tunga släp eller lastbil.

De sitter i ryttarföreningens styrelse, sköter logistik och planerar allt från hovslagare till tävlingssäsongen.  De åker till platser man inte hört talas om för tävlingar och träningar. Det hejar på i medvind och motvind, torkar tårar och hämtar rosetter. Diskuterar upplägg med tränare och agerar bollplank till sina ryttarbarn.

De lägger tid och pengar på att deras barn ska kunna utöva ridning vilket håller ridsporten vid liv och driver den framåt.

Det är viktigt att komma ihåg det ibland.

 

Bildkälla: http://www.st.nu/slakt-o-vanner/fira-o-uppmarksamma/jag-har-sa-manga-ideer 

 

/Hanna - har världens bästa föräldrar men det är ett annat inlägg