Det här med att hoppa själv

Hoppa bör man annars dör man - eller blir det åtminstone svårt att hänga med i svängarna när det ska ut och tävlas.

Jag försöker hoppa åtminstone en gång i veckan och med schemat som varit så har det med handen på hjärtat varit svårt att få till. Men när det ska hoppas så är jag alltid själv - alltså inte i ridhuset, det är nämligen en utopi. Jag har ingen person som är med och kan hjälpa till att bygga fram/bort, bygga upp och (när man har medvind och nedförsbacke) höja hinder. För oss enslingar innebär detta ett par saker:

 
  • Din häst blir världsmästare på att gå långsamt i väntan på sin ryttare som alltid envisas med att bära två hinderstöd åt gången

  • Trots det blir du ibland väldigt trött på din häst som inte kan låta bli att pilla på hinderstödet så att allt rasar likt ett korthus eller knuffar till bommarna så att det ligger i märkliga vinklar som gör att din bomserie ser mer ut som abstrakt konst än just en bomserie.

  • Alla hinder blir glesa. Två bommar per räcke, en på backen och en i luften. Man måste prioritera när en är själv.

  • Alla hinder placeras strategiskt ut. Kortast möjliga väg att kånka grejer är den gyllene regeln.

  • Du rider aldrig så fokuserat som när du hoppar själv. Eftersom att du får sitta av själv varje gång du får kusen din att riva så är man mer fokuserad än när Lars-Erik ser Bajen mot AIK.

  • Det är dock oundvikligt att behöva sitta av. När du ser hur fan bomserien ser ut eller när det är dags att höja så får en fint sitta av. Vissa akrobatiska övningar är obligatoriska vid uppsittning sen.

  • Man lär sig uppskatta de små sakerna. Som att man faktiskt får hästen lite fram/avskrittad när man bygger fram/bort.

  • Den där gången när någon erbjuder sig att följa med tycker man att det är värt en blombukett, choklad och dagens ros i lokaltidningen. Minst.

 
/Hanna - ensam blir stark