Det är inte minuterna inne på banan man är nervös för

Vi är alla i uppstarten av tävlingssäsongen, ju längre ner i landet man bor ju längre har man hunnit tävla. Jag gör årets första start till helgen, Sigrid har hunnit med en start och Jenny har varit med på två tävlingar fast med andras hästar.

 

Nerver brukar vara starkt sammankopplat med tävling men det är faktiskt sällan att det där minuterna inne på banan man är nervös för, det är cirka allt annat. För att verklighetsförankra oss alla som är i det romantiserande stadiet som man lätt hamnar i under början av säsongen kommer därför listan av saker som gör en nervös, stressad och exposed under tävlingsdagen:

 
  • Transporten - kanske den största faktorn till stress är kopplat till transporten. Kommer man att få loss den, står den fortfarande på stödhjulet, har luckan frusit ihop, kommer hästen att kliva på transporten. Många orosmoment som man i möjligaste mån försöker förhindra med hederligt proaktivt arbete men ibland står man där ändå och får huffa, puffa och knuffa för att komma iväg.

 
  • Skimmel-ångest - Jag hade en skimmel i 7 år och inför varje tävling blev han skrubbad och putsad. Det var bara det att man visste aldrig hur stor skada som hade skett under natten. Stora pissfläckar som man gjort allt för att skydda sig mot och en svans illa slingad av avföring. Den konstanta besvikelsen över skimmelspray som aldrig höll vad de lovade.

 
  • Tidsplanering - man blir bättre och bättre men det är ett moment som kommer att styra hur hela dagen fortlöper, missar man här kan man missa sin start. Hur många minuter per häst ska man räkna och hur kalkylerar man in missöden som kan ske. Ibland kan det vara lika förödande att vara för tidigt ute som för sent ute.

 
  • Packning - en del har listor som de bockar av, andra står som galna personer och mumlar hästarteraljer för sig själva. Jag har fått låna säkerhetsväst, ridspön och nosgrimma på tävlingsplatser. Kreativa lösningar för att kunna visa ett pass som ligger i sadelkammare 35 mil söderut har också krävts. Packning är allt annat än en lek.

 
  • Själva resan -  hästen är på och grejerna med, man skulle kunna tro att det är frid och fröjd men det är ingen självklarhet att man tar sig ända fram till tävlingsplatsen. Vid tråkigt underlag eller dålig dragbil(speciellt i kombination av varandra) så kan resan bli det största äventyret för dagen, ibland ger bilen upp, ibland går något sönder, ibland får man ringa klubbkompisar och lasta om för att ta sig i mål.

 
  • På plats -  parkerade och klara men även här finns kritiska moment, utrustning som går sönder. Tyglar som fastnar i saker, sidostycken som trasas samman och dragkedjor som separerar. En eller två rullar silvertejp och inhämtad inspiration från McGyver är ett måste om en ska komma till start.

 
  • Momentet innan start - ska jag få mig upp, varför får jag aldrig tummen ur och köper en jäkla pall på ikea och kommer vi överleva framhoppningen. Frågorna är många och ovissheten är stor.

 

När man sedan skrittar från framhoppningen in på tävlingsbanan då är man i mål, resten är vad det blir. Man kan andas ut, glädjas över att man tog sig fram i ett stycke även om det inneburit blod, svett, tårar och silvertejp.

 
Den gången Trojkan blev räddade av gulliga klubbkompisar och misstänkta för bensinstöld
 
 

/Hanna- har tappat kopplingen, stupat på huvudet innan entré på tävlingsbanan, glömt och lånat, bogserat 500 kg häst in i transporten, tejpat, svurit och tejpat lite till.

 

 

 
#1 - - Camilla Robertsson:

Och när man väl kommer in på banan och slappnar av så glömmer man vägen i omhoppningen....

Svar: hahaha! Sant! xD
trojkan.com