Det lönsamma hästföretaget - en utopi?

Har du frågat en hästföretagare vad hen har för timlön? Många vet inte, många vill inte veta, alla vet att den är låg - för låg. Det finns många parametrar som påverkar timlönen, till exempel alla roddiga rutiner från när man först började ha hästar uppstallade. Det som senast revolutionerande stalltjänsten var väll ikea-påsen? Men helt ärligt är vi inte alla trött på att stå och packa fyra påsar per häst och lägga typ en timme på att packa hö. Om stalltjänsten gick att lösa på ett smidigare sätt skulle hästföretagaren kunna arbeta med att utföra tjänster som ger bättre betalt samt arbeta med sitt företag. Ni vet marknadsföring, kundkontakt och allt sådant som gör att man får fler kunder och faktiskt ta mer betalt.

 

I dagsläget tar  hästföretagaren för lite betalt och kanske inte betalt för alla tjänster som hen faktiskt utför. Är marknaden helt ovillig att betala för tjänster som hästföretagare erbjuder?

 

Marknaden är absolut bortskämda med låga priser, för 3200 kr får man uppstallning med in och utsläpp, fodringar, 12 kg hö, 1 kg kraftfoder, spån och tillgång till ridhus. Förtjänsten för hästföretagaren är nästan obefintlig. Vill man stalla upp sin häst för försäljning eller utbildning betalar man kanske 8000 kr, i allafall i vår del av landet. Då ingår uppstallning, stalltjänst, hästskötsel och ridning. Vid försäljning ingår marknadsföring och kundkontakt också. Vad blir timlönen? Omkring 80 kr på en höft. Det är som ni hör mycket slit för liten slant, och en helt orimlig prissättning.

 

Men här kommer en intressant tanke - skulle marknaden vara villig att betala mer om man tydliggjorde vad kunden betalade för? Det vill säga manför det första gör en offert och listar vad stalltjänst, skötsel, stallplats, ridning kostar i månaden eller per gång. Samt då den totala summan, man bör också sätta mål med kunden och se varje häst som ett projekt med ett slutdatum. Det kan också vara mer lockande att stå att betala flera tusentalas kronor i månaden om man har ett tydligt syfte och att det inte är för alltid. 

 

“Den vanliga personen har inte råd att ha sin häst hos någon för försäljning om det ska kosta 12.000 kr i månaden”, den vanliga personen har rimligtvis inte råd att köpa en mobiltelefon för 8000 kr men ändå lyckas Apple sälja på folk sina svindyra prylar och kommer med en ny version cirka varje år. För att de har en tydlig profil, för att man har skapat och tryckt på (i deras fall) produktens värde för kunden och vad de får för slanten. Lyckas man med sitt varumärke och trycker på vilka problem ens tjänst löser så borde man väll som hästföretagare också kunna ta betalt. Herregud, hästfolk är ju mer än villiga att köpa på sig fula ridbrallor för 2000 pix, nog fan(ursäkta franskan) borde det gå att ta betalt för försäljning, utbildning, träning och uppstallning också.

 

Om summan ändå slutar på 8000 kr måste man som hästföretagare värdesätta det man gör mer, att driva företag måste ha som mål att vara lönsamt. Det är väl kanske hästföretagarnas största fiende egentligen, att dem själva ser det som en hobby och gör det för att det är roligt yadi yadi. Det märks i prissättningen och i profileringen. För att kunna ta mer betalt måste man sälja in sig själv. Man måste vara en företagare. Ställa frågor som “varför ska man välja just dig för att utbilda eller sälja ens häst?” Är du bra på att sälja/utbilda hästar/driva inackorderingsstall/utbilda ryttare? Om ja, ta betalt för det då. Är du inte så bra, så kanske du bara ska hålla med hästar som hobby och jobba med cirka vad som helst annat som ger skäligt betalt istället. 

 

Om man arbetar med sitt varumärke, trycker på värdet i tjänsterna man erbjuder och vad kunden får för slanten så borde man minsann kunna börja ta mer betalt. Det är i varje fall värt att testa för vem vill packa ikea påsar med hö för 80 kr/tim i all evig framtid.

 

 
/Hanna - inte hästföretagare men däremot blivande kommunikatör 

Överdomares prion, framhoppning i båda varven och Elitallsvenskan

Vi är snart halvvägs igenom detta tredagarsmeeting och ett par saker måste ventileras.

För det första - det här med framhoppning i båda varven. Alltså det blir så stökigt på begränsad yta, helt ärligt är det så viktigt att få hoppa fram i båda varven? Finns det någon annan fördel? Visst man tragglar sig igenom det, får sina språng. Men finns det någon som känner att de faktiskt kan lägga fokus på ridningen istället för att parera för andra ekipage, som kommer framifrån, bakifrån och från sidan. 

 
 

Det här med överdomare som jagar en för betydelselösa skitsaker. Jag vet, jag vet, regler är till för att följas, anpassa dig eller bilda punkband. Men lite tröttsamt är det att få tillsägelser som tillexempel:
* Att knäppa tävlingsskjortan enda upp. Vilket är så jäkla obekvämt. Argumentet att man ska se proper ut tappade sin tyngd med intåget av strass, leopardmönster och neonfärger. Sorry not sorry.

* För att man satt nummerlappen ut och in. Orimlig tanke ändå, antagligen har den snurrat bara. Vem fan sätter nummerlappen åt fel håll ens?

Känns rimligare att lägga energi på och anmärka på det som faktiskt skadar. Som t.ex osportsligt uppträdande, för hårt spända nosgrimmor eller illasittande sporrar.

Med det sagt så har vi våren med oss på dagarna, hästarna är fina och idag är det första omgången av Elitallsvenskan där Näset har ett lag som Jenny är med och rider idag. Det är lush life alltså för att citera Zara Larsson.

 

Hanna - har en trevlig lördag

 

Ändrade rutiner är inte min grej

Tidigt i morse rullade silverpilen med Skrållan och Björn mot Umeå. Som utmattad småbarnsförälder lyckades jag glömma både det ena och det andra, kavajen lyckades jag komma på precis när vi rullat förbi huset så den kunde jag stanna och hämta. Ledtränset fick jag också med i sista stund.

Frukostbrödet däremot ligger kvar hemma i frysen. Circel K i övik fick bistå med nytt bröd, och någon pall fick jag inte heller med mig. 

Väl på plats, efter urpackning, parkering och lunch tog jag ut Skrållan på en promenad. I stallet pratades om när man skulle besikta, och jag såg att det bara var fem minuter innan besiktningen öppnade. Perfekt, då får jag det gjort direkt! Promenerade förbi besiktningen, fixade rätt nummer på nummerlappen, gick till ridhuset och tillbaka, lagom till att de första hästarna ställts i kö. Tog av täcken och insåg att jag inte hade någon hjälm. 

Vi är väl inne på andra eller tredje året nu med krav på hjälm vid besiktning, men jag kan för mitt liv inte få in det i mina rutiner. I ett helt liv har jag besiktat hästar utan hjälm, och jag glömmer den betydligt oftare än jag lyckas komma ihåg den.
Det var ingen idé att ens försöka få besikta ändå då Umeås veterinär inte brukar vara av det tillmötesgående slaget, så jag tog det enklaste snabba alternativet - jag frågade en hjälmprydd människa i kön om hon inte kunde springa med min häst också. 

En travrunda senare var det klart, Hanna har hunnit göra sin första start och vi ligger nu i lastbilen och titta på big bang i väntan på kvällen och Skrållans start.

/ Jenny - när ska jag komma ihåg?! 

Umeå för ett par år sedan när Skrållan gjorde sitt första meeting. Snö utlovas även denna gång av SMHI...

Visa fler inlägg