Varför ridsport provocerar

foto Mye Nordlund
 
De senaste dagarna har det varit lite extra tydligt att vår sport väcker starka känslor och då inte bara av det positiva slaget. Detta är förstås inget nytt, vi är alla van vid tråkiga kommentarer, men det blir extra tydligt.
 
En del handlar om den klassiska gamla föreställningen om att det bara är rika personer som rider. Och ingenting är ju fulare i detta land än att ha pengar, så där väcks mycket ont till liv. Själv skulle jag säga att väldigt många jag känner har ganska lite pengar till följd av ett mångårigt hästintresse...
 
Sen har vi det som jag personligen tror får trollen att tugga fradga. I bra många hundra år har en kvinnas enda möjliga väg till ett bekvämt och tryggt liv varit att gifta sig med en man som kan tillhandahålla det. Samhället har varit uppbyggt så att endast ett fåtal exeptionella kvinnor har kunnat gå sin egen väg och stå för sig själva. Detta har gjort att en mans värde bedömts efter materiell, social och politisk framgång och en kvinnas efter lämpligheten som fru. Det är bara ett par generationer bort sen detta var en sanning, så fragment av dessa tankegångar finns nog kvar i många av oss.
 
Bra fruegenskaper har varit ett behagligt sätt att vara på (dvs låta mannen tala och hålla med om allt), intresse att sköta hemmet och naturligtvis ett mycket intagande utseende. Redan som små tjejer vet många kvinnor om vilka ”svagheter” man har med sig i form av smala läppar, spetsiga näsor, tjocka lår och annat som en värld med den ”perfekta kvinnan” i fokus i reklam och tv tutat i oss är avvikande. Dessa komplex blir en hämmande egen sanning som får ett oproportionerligt utrymme i ens liv. Och den får oss att öppna plånboken, vi köper allt möjligt för att maskera svagheterna eller bygga på det som kan väga upp. För att bli vackra i en odefinierad tredje parts ögon som vi lärt oss gillar ett ouppnåeligt ideal. Och denna kamp är socialt accepterad, alla är vana vid den världsordningen.
 
Så Kommer vi tillbaka till ridsport. Plötsligt finns det en plats där fokuset ligger på något annat. Där kvinnor ofta träffar kvinnor och gemensamt engagerar sig i något som inte alls handlar om att bli bättre frumaterial. En plats där man kommer längre med handlingskraft än markerad midja, en plats för Kvinnor som tar för sig och löser problem. Och för Vissa män (för det är mest män) ute i landet är det en mycket hotfull företeelse, då någon del av dem plötsligt inser att kvinnor skulle kunna klara sig utan deras hjälp, och det vill man inte kännas vid. Därför tar sådana män alla chanser de får att komma med förminskande kommentarer och skämt så fort hästsport kommer på tal. Och när det plötsligt blir tydligt hur många vi är, kvinnorna som har egna intressen, blir dom livrädda och öser hat på full volym. 
Den mer moderna mannen däremot känner sig nog inte som att kriget står för dörren när en kandidat han inte engagerat sig i får ett pris i tv. Han har antagligen viktigare saker att ägna sig åt än att göra livet svårare för andra, och jag väljer att tro att hans bild av ”en bra fru” är en tänkande kvinna som gärna delar ansvaret för både hem och försörjning med honom...
 
Tilläggas måste också att det naturligtvis finns många fler sporter och sammanhang för kvinnor med egna intressen, hästsporten är inte ensama om att ha Dem.
 
/Sigrid - aldrig misstagen för att vara en behaglig fru

Typer man stöter på i ridhuset

Många av oss rider någon eller några gånger i veckan i ridhuset. I ridhus slipper man blåsa bort, kan rida med precision och man stöter på ett helt gäng olika typer av människor. Kanske är man någon av dem själv?

*Isolerade isabella - rider runt med hörlurar och är således i en helt egen värld. Omöjlig att få kontakt med om man behöver förvarna inför en övning man ska göra, få kontakt med för att inte skrämma ihjäl när man ska gå ut eller komma in, göra uppmärksam på rökutveckling. 

*Närgångna nisse - oavsett var i ridhuset man är - där är nisse också. Hade det funnits ett världsmästerskap i följa john hade Nisse varit svår att slå

Fyrkants-Frida -  vad som än händer styr hon runt fyrkantspåret varv efter varv. Det spelar ingen roll om man har rodeo på volten, för Frida är resten av ridhuset lava och trycker sig prompt förbi vevande hovar 

Hoppglada hasse - swishar förbi över hinder utan att säga till när eller vilket hinder han tänkt övervinna. Det blir oftast en obehaglig överraskning för alla inblandade 

Ego Eva - vill att alla ska anpassa sig efter henne och vill helst att om nu någon annan ska vara i ridhuset gör de sig bäst stående i varsitt hörn. 


Omkörnings-ove - vänder sällan över utan överraskar en gärna bakifrån och rider så nära att ens stigbyglar stöter ihop. 

Är det någon ridhus-typ ni saknar, fyll på i kommentarsfältet! 
/ Hanna - är lite av varje beroende på dagsform 

Jag är trött på att bli utpekad som en hästtokig liten tjej.

Jerringpriset medför även i år debatter. Samma debatter som förra året angående röstkupp och att det inte är en sport. 

"Det är bara hästtokiga småtjejer som röstar" väller kommentarsfälten över med. Men jag är 27 år gammal och jag älskar hästar, jag älskar ridsport och jag röstade. Alla jag vet som röstade är över 20. Att man måste vara 10 år för att brinner för hästar är en uråldrig myt för att förlöjliga intresset. 

Snubb- och gubbligan fortsätter hacka på det som anses som en tjejsport i sverige med att det inte en riktig sport. För hur skulle en sport som utövas av majoriteten tjejer kunna vara ansträngande eller kräva skicklighet. Alla vet ju att tjejer och kvinnor är svaga, odugliga när det kommer till sport. Därför att det otänkbart att det skulle vara svårt. 

Snubb- och gubbligan är så angenämna om att få dra poängen till sin spets att de inte bryr sig om  att de framstår som kompletta idioter när det uttalar sig om saker de inte testat själva och inte vet någonting om varken hästen som djur eller sporten i sig. När annars går man basunerar ut påståenden som man inte har någon grund för och är urbota löjliga som t.ex. Snubben som jämförde hästen med en pulka.

Jag är trött på att bli utpekad som en naiv, underutvecklad galning utan rim och reson som åker runt på något som liknas vid ett plastföremål. 
Jag är framför allt trött på den här neandertalardebatten och alla inskränkta jävla män(och de kvinnor som glad i hågen går patriarkatetsärenden) som blir så provocerade av att tjejer och kvinnor känner en sådan passion för något som inte handlar om att behaga män och att den sporten äntligen får komma fram i rampljuset. 



/Hanna - jobbar som ridlärare men alla kallar det något annat. 

Visa fler inlägg