“I love you but you’re like really annoying”

När man är så himla trött på sin häst -
 

Som bekant så studerar jag på universitetet och vi har kommit till den punkten i utbildningen när vi är ute på praktik i 10 veckor. Det är roligt, lärorikt och inspirerande men det innebär också att jag jobbar minst 50 timmar i veckan. Ibland är mina arbetsdagar 11,5 timmar långa och alla dagar utom en(tack vare super-josse) följs upp av Björn. Mitt schema gör mig rätt trött, det faktum att jag varit sjuk större delen av den här perioden har gjort mig jättetrött. Björn däremot har aldrig i hela sitt liv varit i så bra form. Han känner sig stark, fräsch och energisk. Björn har förvandlats till en kortbent Seabiscuit med rund mage, han vill springa fort och mycket.

 

Det här en en sådan olyckligt timing att jag velat tjuta på stallpallen mer än en gång för att han är så mycket och jag har så lite att ge.

 

Jag är glad såklart att han är frisk och glad och pigg. Han har aldrig hoppat bättre och vi kommer ju alla ihåg den tiden när han inte ville gå framåt alls. Men måste han vara så hyper? Han är den störiga fågeln i Kalle Anka som intensivt poppar upp överallt, hetsar en till att byta kanal varje gång.

 

För när Björn är energisk springar han inte bara fort framåt, nej han blir dramatisk om han inte får springa när han vill och hur han vill. Det sprattlas mycket, det ska galopperas jämt och allt är tydligen läskigt. Han rycker till, flaxar och far. Jag vill bara få styra runt, harmoniskt och mysigt. Jag vill ha yoga och Björn är crossfit. Jag ligger på sammetssoffan och mediterar till Enya och Björn är på galet raveparty med hetsig house. Vi är inte i synk och det gör oss båda lika förtvivlat trött på varandra.

 

Fem veckor kvar av det här nu sen kanske vi kan mötas på mitten. Svänga runt till Black Jack och ha trevligt i uppåt tempo. En kan ju få drömma lite.

 

/Hanna - Man får gnälla på måndagar, det är sen gammalt.

 

 

 

Hästsportens Voldemort kräver transparens och ansvarskänsla

Ni-vet-vad har hägrat envist i våra hemtrakter sedan starten av 2018. Kvarka är definitivt hästsportens svar på den onda Harry Potter-karaktären Voldemort som ingen vill eller vågar prata om på grund av allt ont och hemskt som hans namn symboliserar.

 

Det är detsamma med kvarka, folk blir bleka i ansiktet, händerna fuktiga och ingen kan se den andra i ögonen när den mycket smittsamma och otäcka bakteriesjukdomen kommer på tal.

 

Jag tror att vi alla kan enas om att ingen, absolut ingen vill ha kvarka i sitt stall och att ingen klandrar någon för att det sker. Sjukdomar som kvarka finns och ibland blir en häst smittad, det gör inte hästägaren till en sämre person. Däremot hur man hanterar ett sjukdomsutbrott i sitt stall är av relevans för alla hästägare i området och därför är det viktigaste när sjukdomssymtomen visar sig att man som häst/stallägare vågar se det, vågar prata om det och upplyser andra. Det gemensamma intresset och första prioritering för alla borde vara att det inte sprids vidare.

 

Förhållningsorder när man misstänker kvarka är att göra provtagningar som skickas till länsveterinär som då också blir underrättad för när det kommer till kvarka är det anmälningsplikt som gäller. Sedan gäller det att försöka isolera den insjuknade hästen så snabbt som möjligt. SVA skriver att man omedelbart bör separera den eller de insjuknade hästarna från friska djur. Kan man göra detta inom de första 24-48 timmarna finns det en chans att begränsa omfattningen av utbrottet eftersom insjuknade hästar vanligtvis inte utsöndrar kvarkabakterier till omgivningen de två första dygnen. När det kommer till isolering av det stall som haft sjuka hästar är föreskrifterna från smittskyddsreglementet för Svensk Travsport att stallet bör hållas isolerat i minst 20 dagar efter det att den sist insjuknade hästen inte längre visar symtom som näsflöde eller feber. För ökad säkerhet rekommenderas isolering i fyra till sex veckor. Källa: http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/kvarka-hast

 

Enligt travsportens regelverk bör ett stall hållas isolerat i tio dagar om sjuka hästar omedelbart flyttats från det stallet till ett isoleringsstall under förutsättning att inga kvarvarande hästar insjuknat.  SVA rekommenderar dock en ökad säkerhetsmarginal på 14 dagar då inkubationstiden kan uppgå till två veckor. Ibid

 

Nu när kvarka utbrotten hägrat i våran region så har de stora anläggningarna verkligen hanterat det med bravur och föregått med gott exempel.  De har snabbt gått ut med information på kanaler som gör det lätt att sprida vidare, de har följt upp om de haft misstänkt kvarka med ytterligare information och om så fallet varit att de haft kvarka har det informerat om åtgärder man kan göra för att förhindra smittspridning, vilka åtgärder de själva gjort och hur det ser ut framöver med isoleringstider osv.

Andra föreningar/anläggningar som inte drabbats har också gått ut med information om att sjukdomen finns i området, hur den sprids och att man bör vara försiktig samt att man har ett ansvar för att inte åka på tävlingar/träningar om det finns risk att ens häst kan smitta.

 

Mindre stall borde definitivt ta efter och vara helt transparent med sådan information även om det till en början bara handlar om en misstanke så att alla kan hjälpas åt att minska spridningen. Att man fått smittan till sig säger inget om den drabbade som person, hästägare eller djurvän. Det är däremot om man väljer att hantera det vårdslöst, sitta inne på information som kan drabba andra som man kan få pöbeln efter sig med högafflar och facklor. Så släpp prestigen, svälj stoltheten och låt oss arbeta tillsammans för att minska smittspridningen och så gott det går hålla våra hästar friska.

 
Hanna - Shit happens, det relevanta är hur man tar rätt på det.
 

Hur ska vi bevara hästkunskapen?

Vi börjar med att ha en virtuell handuppräckning, för hur många tycker att hästkunskaper fallit i glömska? Och hur många tycker att det till stor del är för att landets ridskolor som skurit ner på den delen av utbildningen?
 

Surfar man runt dyker det titt som tätt upp artiklar och diskussionstrådar där man har lyfter fram sin i min mening befogade oro över att bristen på hästkunskap runt om i landet. Det är ett aktuellt ämne och ett viktigt ämne som inte riktigt fått fart under vingarna. Vad beror det på att de som rider har mindre kunskap om hästar än tidigare? Och vad kan man göra åt det?

 

Såklart går det bara att spekulera och det finns många variabler som påverkar men jag utgår från mina erfarenheter och vad jag tror.

 

En bidragande orsakat är att samhället idag inte ser likadant ut som när jag var liten och red på ridskola. Idag går allt mycket snabbare, vill man ha något är det ofta ett knapptryck ifrån och det finns appar till cirka allt. Man ska hinna fler saker också och jag är mäkta imponerad över hur folk faktiskt får ihop sina dagar. Det är jobb, träning, skjutsa barn till aktiviteter, hålla sig uppdaterad på sociala medier och vårda sina relationer. Allt går i 110 km/h förutom ridning och hästar. Det tar tid att lära sig rida och hästar är hästar, de kräver tid, uppmärksamhet och lyhördhet. Något som generellt försummas i dagens samhälle.

 

Så dagens kunder till ridskolan är inte desamma som tidigare, dagens kunder har andra krav när det kommer och ska rida. De vill just rida bara. Få styra runt en ponny eller ibland bli runt styrd av en ledare i skritt och trav tills man antingen tröttnar eller känner sig modigare så att man vill galoppera. Hur och varför man gör vissa saker är inte intressanta och det gäller när de ska rida eller göra något helt annat. Det är bara så det ser ut idag, samhället är utformat så att man inte behöver undra. Saker bara sker.

 

Därför är det svårt att locka till sig kunderna och hålla dem kvar om vi ska stå i stallet eller sitta i en lektionssal och redogöra för varför hästar gör som de gör, hur de fungerar, vad de äter och hur de beter sig. Därför ingen eller åtminstone majoriteten är inte intresserade. Det har lett till att många ridskolor fått göra om teori uppläggen, kanske ha clinics. Bara gå igenom de mest relevanta när elever börjar rida, för det viktigaste är att de får rida.

 

Är det viktigt att ha just de kunderna då? Är det inte bättre att köra sitt race med teori och vikt på hästkunskap och sedan får de som tycker att det är intressant stanna kvar och rida. Absolut, i en perfekt värld är det så men något som ändrats under åren är även kostnaderna för att bedriva ridskola. Det är inte gratis och pengar måste in dvs man måste ha kunder och får därför anpassa sig till kundernas önskemål precis som alla andra företag.

 

Paradoxen i det hela är att det är svårt att bemöta den sortens kunders förväntningar hela vägen. Saker händer, man ramlar oundvikligen av när man rider och om man inte är medveten om varför man ramlar blir man såklart mer rädd. Där tappar man ofta de kunderna ändå. Bör man specialisera grupper till just de kunderna där man kan garantera viss ridning eller häståkande utan att man behöver investera tid i teoretisk kunskap eller riskera att ramla av? Vi pratar om hederlig barnridning här, med ledare och runt lufsande i skritt och trav ett par varv. Sedan låta det med intresse och vilja gå i grupper där målet är att man ska utbildas till ryttare? För tveklöst är det så att om man ska rida på det sättet som man rider så krävs det viss hästkunskap och det är viktigt att bevara den kunskapen bland våra ryttare. Lika tveklöst är det att ridskolorna måste ha ett stort kundunderlag för att kunna gå runt. Så miljonkronersfrågan är hur ska man bemöta den nya sortens kunder som man är beroende av för att ha någon ridskola utan att gå miste om grundstenen i det hela - hästkunskapen.

 
/Hanna 
 
 
Visa fler inlägg