Underlagshysterin

Det blir allt färre deltagare när det anordnas tävlingar här uppe i norr. Jag vet inte om man noterat liknande tendenser söderut?  I vilket fall som helst så skapades en grupp för att kort sagt reda ut vad det beror på och vad man kan göra åt saken. Ett mycket bra initiativ i mina ögon. 

Efter att ha läst igenom en tråd kan jag urskilja ett mönster, eller kanske mer en folksjukdom som lagt sig över ridsportsverige - underlagshysterin. 

Visst förstår jag också att man inte vill rida på ett hur kackigt underlag som helst. Men att det skulle vara underlaget på de tävlingar som anordnas som ligger bakom det fakto att hältor är den vanligaste skadan på våra hästar idag, känns minst sagt bara som att man satt på sig skygglapparna och skenar från sanningen.  

Jag har varit runt på tävlingar både i norr- och Västerbotten samt i Västernorrland såklart. Om inget drastiskt hänt så var det helt funktionsdugligt underlag att hopptävla på. Något som visserligen hänt är intåget avfibersand, och visst det är härligt att rida på men för de flesta ridanläggningar och framför allt ridskolor omöjligt att lägga in. Det sliter nämligen något otroligt om man rider mycket på det, så som lektionshästar få nöta underlag ni vet. 

Mycket vill ha mer och har man fått smaka på livets goda mao fiberunderlag så är det klart att allt annat känns, ja nästan dåligt faktiskt. Men här gott folk får vi sätta oss ner i båten därför bara för att ett underlag är exceptionellt för tävlingsridning är det inte omöjligt eller för den sakens skull dåligt att rida på andra underlag(så länge de är jämna).

Hältorna är nog till största delen ett resultat av att vi inte kan rida våra hästar på ett korrekt sätt, något Agria diskret framförde på ett seminarium under falsterboveckan. 

Så för att bibehålla tävlingar i den övre delen av landet kan vi alla bara ta ett djupt andetag, fatta varandras händer och upprepa följande: 

* fiberunderlag är fantastiskt men det där underlaget vi tävlade på för 10 år sedan funkar faktiskt också till ändamålet 

* om underlaget släpper bör man först utreda om det är så att man ridit hästen i obalans genom sväng, exempelvis genom försöka att rida 150 km/h  innan man startar en lynchmobb 

*om min häst blir halt kan det då ha att göra med: 
1. Att jag som ryttare inte är tillräckligt skicklig för att rida hästen i balans och sliter där med på den 
2. Att hästen inte är tillräckligt tränad för det som krävs av den på tävling iom att jag endast rider 5 dagar i veckan, 30 min per gång och ca 60% av passet i trav 
3. Att hästen har en exteriör som försämrar dess hållbarhet. 

* underlaget som finns på många av regionens ridanläggningar rids på av många ryttare varje dag, hela året och deras hästar håller ihop(om inte se punkten ovan). 

(null)


/Hanna - har också problem att hålla hästen fräsch men har iallafall uteslutit att det ärtävlingsunderlaget som är boven i dramat.  

Det här är ingen folksport

 
Vi brukar försvara vår sport med att säga att det är en folksport och peka på volymen av utövare. För motionärer kan det stämma, för tävlingssatsande - nej!
 
Om du kommer att bli en landslagsryttare har inte bara med talang att göra. Hästmaterialet är dyrt, men det som är ännu dyrare är driften. Att åka på ett meeting med en häst kostar uppstallning (800-1600kr ungefär) startavgifter (från 100kr per klass och uppåt) drivmedel (beror förstås på avståndet, men sällan under tusenlappen för min del) boende (samma prisbild som andra reser du gör, ännu dyrare om du har med dig medhjälpare förstås) mat och sånt blir ofta dyrare än hemma med. Samantaget hamnar vi på samma summa som en weekendresa i Europa ungefär. Och vill du bli bra kan du behöva åka mer än en gång i månaden ibland och med mer än en häst.
 
Prispengarna är av förklarliga skäl inte samma som i till exempel travsport. Oftast täcker de inte totalkostnaderna för resan ens när du vinner. Förskjutningen från ideellt organiserade tävlingar till professionella arrangemang har lett till att de som antagligen tjänar mest på kalaset är de som säljer uppstallning och fibersand... Med höga omkostnader för att tävla och låg prispeng blir det dyrt att utbilda andra hästar än de riktiga stjärnorna, vilket är synd för sporten. Det innebär att välridna hästar blir dyrare och mindre tillgängliga för ridskolor och privatpersoner med mindre budget. 
 
Vår sport står inför stora utmaningar, och den ständiga frågan är vart man skall hitta resurser för att ha råd med strukturer som gör att unga talanger utan de största resurserna får en chans.
 
Sigrid / önskar alla den stora glädjen som hoppning är för mig!

Det här med hästmänniskors prioriteringar

Det är faktiskt inte så konstigt att icke hästfrälsta har svårt att förstå sig på oss hästmänniskor. Kolla bara på våra prioriteringar: 

  • Vi köper skor för nästan 1000 kr var 7:e vecka till våra hästar. Då ingår pedikyr och att dojjorna är måttanpassade till vardera hov. Men till oss själva kan vi kanske nöja oss med att drömma om en pedikyr och kämpar på med samma skor tills dess att inte ens silvertejp kan hålla ihop dem. Sedan lägger vi motvilligt max 400 kr på nya skor. 

  • När det kommer till vad hästarna ska äta sitter vi och räknar utifrån tabeller, väger och måttar. Kosta vad det kosta vill, så länge hästens individuella behov tillfredställs. Själv micrar vi en Billys pan pizza med tveksamt näringsinnehåll, exakt vad det är har vi ingen koll på och är inte intresserade av att ta reda på heller. Men det är ju billigt och går snabbt iallafall.  


  • Vi betalar utan att blinka för flera besök per år av massör och kiropraktor, till våra hästar det vill säga. Själva har vi svårt att minnas senaste det var tal om någon massage, vi stänker på lite hästliniment på det stelaste partierna och hoppas att kroppen ska räta ut sig om vi byter grepp när vi mockar. 

  •  Vi lägger ner mycket tid och tanke på hästarnas träning, vi gör scheman och sätter upp mål. Själva kan vi vid vissa svaga ögonblick köpa oss ett gymkort men självklart är argumentet att det är för hästen och ridningens bästa. 

  • Vi hästmänniskor har inte tid med något, vi har svårt att klämma in en AW eller fika(på något annat ställe än i sadelkammaren). Men vi kan utan tvekan lägga 10 timmar i stallet. 

  • I stallet är det ordningen och reda, vi snurrar nitiskt ihop tränsen och viker prydligt ihop schabraken. Hemma dammsuger vi kanske när vi väntar besök och har inte ett enda klädesplagg ihopvikt utan de ligger utspridda över större delen av bostaden. 

  • När hästen gör illa sig eller bar inte verkar vara som vanligt undersöker vi in i minsta detalj, ringer rådgivning och tvekar inte att ta ut veterinär även om det är på julaftonskvällen. Fast när vi själva gör illa oss känner vi efter så att man kan stå och gå någorlunda, tar en Ipren och viftar borta alla förslag om att uppsöka en doktor. Därför det är nog inte så farligt, det är ju bara en knäckt näsa, brutet revben eller en axel som gått ur led. 
(null)

/Hanna och Sigrid - satt på stallpallen och reflekterade över vilken skosamling man hade kunnat ha


Visa fler inlägg