Ut på tur aldrig sur - based on a true story.

I Björn-hästens nya träningsupplägg ingår det många uteritter, vi försöker att bara vara på banan 2 dagar i veckan. Men de här turerna är inte bara guld och gröna skogar. Det är med skräckblandad förtjusning Björnen trippar iväg från stallplanen, det är ju trots allt många faror som lurar när man ska ut på tur.
 
Stora tunga timmerbilar eller skramliga tomma släpvagnar går jättebra. Det är löv, skiftningar i marken och två söta travhästar som bor längs vägen som får det att skälva i Björn-kroppen.
 
Fort går det när man är på tur med Björnen, han sprätter iväg med något bakben diagonalt uppåt som en kickboxare sedan frustar han som en ånglok med spetsade lurviga öron och fullkomligt galna ögon. Vipps skyggar han eller så kommer vi till en sträcka man måste skritta på. Inte pga underlaget, nej det är Björn som är vansinnigt säker på att man måste smyga fram just här v a r j e gång vi passerar. Innan man hinner sätta sig till rätta för en galoppfattning har han fräst iväg igen. Svetten tränger fram både från chafför och häst, enbart pga anspänningen vi utsätts för. Vi pendlar mellan Molly & Mulle och Seabuscit.
 
Sen styr vi hemåt och där infinner sig ett sorts lugn i kroppen både hos mig och hos Björn-hästen. Vi har tagit oss genom en pilgrimsfärd, hittat oss själva, förstört ringen i kärnan av Mordor. Nu är vi på väg hem och ingenting är läskigt.
 
 
/Hanna - ofta ute på tur, sällan sur
 
#1 - - Amanda:

Haha, åh vad jag relaterar till det här inlägget. Min stora mes hittar alltid läskiga saker när vi är ute.