Svart eller vitt när man köper hästar med defekter

 
Helst av allt vill alla ha en helt felfri häst. Gärna snäll som en gammal ko i hanteringen, men elektrisk att rida, utan att det för den sakens skull skall finnas minsta risk att man ramlar av den. Sen bör den vara sju år gammal, extremt välutbildad och kapabel, förlåtande om ryttaren gör fel, kosta 45000kr och aldrig någonsin haft en skråma... Och som vi alla vet blir det svårt att hitta denna häst.
 
Detta gör förstås att många köpare blir mer realistiska efter att ha kollat hur marknaden ser ut, och det är inte dessa människor som resten av inlägget kommer att handla om. 
 
Det finns de som modifierar sina krav en aning, men som fortfarande kommer stå inför problem. En variant är att man är bered att betala, men man menar verkligen allvar med att det inte får finnas en skråma. Rädslan för skadeproblem ger ett tunnelseende där man inte väger in alla faktorer. Till att börja med kommer skador alltid vara en del av sporten, ingen som når en hög nivå kommer gå genom hela sin karriär utan att stöta på sådana problem. Naturligtvis bör man satsa på en sund häst, men bollen är upplagd för att bli lurad om man inte kan ha överseende med något alls, eftersom att hästarna som kvarstår då är de som ingen känner till historiken på (om vi inte pratar om väldigt unga hästar som aldrig belastats), eller hästar som inte undersökts lika frekvent och noggrant, eller säljare som helt enkelt ljuger. Det kan finnas något enstaka undantagsfall, men det är ovanliga, så risken är att man får leta väldigt länge.
 
Nästa företeelse är de som inte bryr sig om skador alls, så länge hästen är billig. De hittar ett sätt att inför sig själva blunda för mer eller mindre alla skador som inte är öppna frakturer eller på annat sätt så synligt att inte ens en blind person kan missa det. Ofta kommer nog tendensen mer av okunskap än illvilja, man hoppas så starkt på att det ska vara på ett visst sätt att man missar andra signaler. Har man varit med länge vet man att myten om Svarta Hingsten just är en myt. Nästan alla hästar med någon stor olat som gör dem billiga har egentligen ont någonstans, och det vi uppfattar som dåligt beteende är egentligen hästens förtvivlade försök att tala om för oss att något är fel. Hästar är jätteschyssta av naturen, mår dom bra försöker dom göra det vi ber dem om. Vissa försöker även när kroppen säger ifrån, och för mig känns det som ett enormt ansvar att som ryttare vara ständigt lyhörd och göra allt som står i min makt för att min häst inte ska behöva korsa den gränsen. Jag är absolut med på att man kan köpa hästar med en skadehistorik, det kan vara ett sätt att få en fin häst för en rimlig slant. Men man måste vara uppmärksam och bered att anpassa sig efter hästens behov, man kan inte bara tuta och köra.
 
I slutet av dagen så kan det hända att den mest framgångsrika ryttaren faktiskt är den som har lärt sig att hålla en häst på benen. Den som har ett bra grundupplägg i sin träning och en skräddarsydd plan för varje häst. Den som vet om vilka skavanker som finns, och jobbar med dem. Den som hela tiden lyssnar på sin häst.
 
/Sigrid - har ännu inte mött hästen utan brister.