Ridsportens Florence Foster Jenkins

Om du inte är bekant med Florence Foster Jenkins så kommer här en kort sammanfattning med starkt stöd från wikipedia. Florence var en amerikansk sångerska som blev känd för sin avsaknad av musikalitet och sångförmåga. Genom ärvda pengar kunde hon dock själv bekosta sin sångkarriär. Eftersom att många roade sig så åt hennes sätt att sjunga så valde hon specifikt ut vilka som fick komma på föreställningarna. En film med fantastiska Meryl Streep som Foster Jenkins gjordes förra året och det var när jag slötittade på den som jag fann tröst. 
 
Ni förstår, jag är nämligen ridsportens Florence Foster Jenkins. Jag är en ryttare som saknar tajming, känsla och finess.Jag träffar inte en ton och saknar takt. I bloggar är jag en av dom som framställs som "Lilla Lisa" vars metoder och ridstil ständigt görs narr av bland de övriga "riktiga" ryttarna. Jag betalar för att hålla på med ridsporten, det finns ingen sponsor, ingen chans att kunna ta betalt för att utöva den utan jag köper min plats. Hade jag haft möjlighet hade jag gärna sett att bara mina lojala närstående var närvarande vid tävlingar och träningar, nu är det en omöjlighet så jag går helt enkelt stå ut med att folk rynkar på näsan, ifrågasätter och gör sig roliga över mig. Om jag är den enda FosterJenkins inom ridsporten? Såklart inte. Vi är många som kuskar runt, betalar, är rätt odugliga och klumpiga men vårat hjärta brinner för ridningen precis som Florence brann för musiken. 
 
Det finns nämligen ett klimat inom ridsporten som är jäkligt kallt mot oss Foster Jenkin's. Vi tränar på, vi försöker ta till oss men helt ärligt vi kommer aldrig bli en Malin Baryard och det borde vara okej. Vår ambition är att ha roligt och utvecklas så mycket som vi kan, se till att hästarna har det bra och allt sådant där som egentligen talar för sig själv. I alla andra sporter jag haft en fot i är det okej att inte ha förmågan, talangen eller viljan att bli Zlatan. I fotboll får man spela korpen och skjuta tåfjuttar men i ridsport får man inte rida 1 m och ha lite klumpig sits eller svag ridteknik. Tidigare gjorde det här mig ledsen och frustrerad. Jag var alltid lite illa till mods inför tävling eller träning. Vad skulle man få höra för skit idag då? Men nu är jag stärkt av min nyfunna idol. Så jag säger till mina kritiker som hon sa till sina: "Man kanske kan säga att jag inte kan rida, men ingen kan någonsin säga att jag inte red."
 
 
 
/Hanna - Svag ridtekniskt, hopplöst klumpig men enormt passionerad

Saker du blev lovad i hästfilmerna - som inte händer i verkligheten

 
Vi har alla tittat på "Svarta hingsten", "Sherdil", "Black beauty" med fler. Dom handlar jämnt om hur man räddar en stackars häst och därefter får ett magiskt band till varandra, som också gör att man vinner tävlingen i slutet.
 
I verkligheten:
 
Det kommer kosta minst 50000kr i veterinärvård att rädda den stackars kraken, och därefter år av rehab, skadeåterfall och misslyckad reparation av dålig grundutbildning.
 
Därefter kommer du vara skadeparanoid i flera år, varje gång du styr mot ett hinder känner du låsningar i höger bog, hältor i hovlederna och kanske en släng av cancer någonstans...
 
Du kommer inte få låna ridutrustning av någon hunkig militär. Ingen hunkig man alls kommer att vara inblandad.
 
Du kommer inte att ha stärkt dina band med hästen när ni gemensamt simmade från ett sjunkande skepp. Däremot kanske du äventyrar er relation när du försöker få hästen att gå genom en vattenpöl.
 
Din häst är antagligen brun utan tecken. Inte svart och inte fullblod.
 
Du tar inte hem hästen till dina förstående föräldrar. Du har den heller inte i något hemligt torp. Du betalar för en stallplats på ridskolan med pengar ur egen ficka.
 
Hästen tycker säkert om dig. Men den vägrar i alla fall när du försöker fläska av den stort på en oxer.
 
Den stora tävlingen i slutet byts nog ut mot en lokal 1 meter i Ånge, där ni får stryk av en dyrare häst, men kanske plockar med er en vit tygblomma hem (Och den kan vara den största segern och göra det värt allt!).
 
/Hanna och Sigrid - synar hästfilmerna

Svart eller vitt när man köper hästar med defekter

 
Helst av allt vill alla ha en helt felfri häst. Gärna snäll som en gammal ko i hanteringen, men elektrisk att rida, utan att det för den sakens skull skall finnas minsta risk att man ramlar av den. Sen bör den vara sju år gammal, extremt välutbildad och kapabel, förlåtande om ryttaren gör fel, kosta 45000kr och aldrig någonsin haft en skråma... Och som vi alla vet blir det svårt att hitta denna häst.
 
Detta gör förstås att många köpare blir mer realistiska efter att ha kollat hur marknaden ser ut, och det är inte dessa människor som resten av inlägget kommer att handla om. 
 
Det finns de som modifierar sina krav en aning, men som fortfarande kommer stå inför problem. En variant är att man är bered att betala, men man menar verkligen allvar med att det inte får finnas en skråma. Rädslan för skadeproblem ger ett tunnelseende där man inte väger in alla faktorer. Till att börja med kommer skador alltid vara en del av sporten, ingen som når en hög nivå kommer gå genom hela sin karriär utan att stöta på sådana problem. Naturligtvis bör man satsa på en sund häst, men bollen är upplagd för att bli lurad om man inte kan ha överseende med något alls, eftersom att hästarna som kvarstår då är de som ingen känner till historiken på (om vi inte pratar om väldigt unga hästar som aldrig belastats), eller hästar som inte undersökts lika frekvent och noggrant, eller säljare som helt enkelt ljuger. Det kan finnas något enstaka undantagsfall, men det är ovanliga, så risken är att man får leta väldigt länge.
 
Nästa företeelse är de som inte bryr sig om skador alls, så länge hästen är billig. De hittar ett sätt att inför sig själva blunda för mer eller mindre alla skador som inte är öppna frakturer eller på annat sätt så synligt att inte ens en blind person kan missa det. Ofta kommer nog tendensen mer av okunskap än illvilja, man hoppas så starkt på att det ska vara på ett visst sätt att man missar andra signaler. Har man varit med länge vet man att myten om Svarta Hingsten just är en myt. Nästan alla hästar med någon stor olat som gör dem billiga har egentligen ont någonstans, och det vi uppfattar som dåligt beteende är egentligen hästens förtvivlade försök att tala om för oss att något är fel. Hästar är jätteschyssta av naturen, mår dom bra försöker dom göra det vi ber dem om. Vissa försöker även när kroppen säger ifrån, och för mig känns det som ett enormt ansvar att som ryttare vara ständigt lyhörd och göra allt som står i min makt för att min häst inte ska behöva korsa den gränsen. Jag är absolut med på att man kan köpa hästar med en skadehistorik, det kan vara ett sätt att få en fin häst för en rimlig slant. Men man måste vara uppmärksam och bered att anpassa sig efter hästens behov, man kan inte bara tuta och köra.
 
I slutet av dagen så kan det hända att den mest framgångsrika ryttaren faktiskt är den som har lärt sig att hålla en häst på benen. Den som har ett bra grundupplägg i sin träning och en skräddarsydd plan för varje häst. Den som vet om vilka skavanker som finns, och jobbar med dem. Den som hela tiden lyssnar på sin häst.
 
/Sigrid - har ännu inte mött hästen utan brister.
Visa fler inlägg