Den fågelhatande hästen

När jag köpte Skrållan tilltalades jag av att hon var så normal. Hon var normalstor, varken ful eller snygg, varken het eller lat. Jag har ju en förmåga att dra till mig väldigt speciella hästar, med de ena märkligare egenheter än de andra. Men ju äldre Skrållan har blivit, desto mer personlighet har hon utvecklat.
 
 Med tanke på hur (konstig) hennes mamma var är det kanske inte så oväntat. Skrållan har blivit en lat diva, som tycker att hon är bäst i världen och att alla ska rätta sig efter henne. Även fast hon är en väldigt snäll häst, och aldrig skulle lägga bak öronen åt en människa, så älskar hon att skrämma andra hästar. Bara för nöjes skull, för ensam vill hon absolut inte vara. Hon attackerar gärna sina hagkompisar med öppen mun, särskilt vid insläpp om någon annan häst närmar sig grinden. Skulle däremot en annan häst säga emot henne, vända rumpan till och sparka, då är hon minsann inte så kaxig längre. Hon viker ner sig direkt.
När jag och Sigrid rider ut roar hon sig med att försöka skrämma Sigrids häst. Om det inte hjälper att stryka bak öronen och vifta med huvudet så brukar hon försöka göra ett utfall.
 
Igår kvällsfodrade min man i stallet, och kom hem med en av de bästa historierna hittills. Det hade nämligen kommit in en liten fågel i stallet. Det passade inte alls Skrållan, som tyckte att den inte borde vara där. Den hade parkerat på boxen mitt emot henne, och gång på gång gjorde hon attacker mot den lilla fågeln och försökte skrämma iväg den... Jag kan verkligen se det framför mig och det är svårt att hålla sig för skratt! En fågel, liten nog att rymmas i en hand - mot 550 kg häst. Skrållan - den fågelhatande hästen.
 
Ena dagen snäll barnhäst, nästa dag fågeljägare
/Jenny