Nick Borgen sammanfattar det bästa med säsongsdebuten

Nick Borgen sjunger i sin klassiska dänga "We are all the winners" att det som betyder mest är att man får vara tillsammans och att man är vinnare om alla hänger med. När säsongen kickade igång för många av oss i söndags på sedvanligt västernorrländsktvis i Timrå så kände jag väldigt starkt med Nick Borgen. För det roligaste var inte att putsa, pynta och förbereda. Det var inte heller att hästen gick som en klocka och chaffören lyckades styra runt banan på ett nyktert sätt. Det kan ha varit att vi var felfria och fick en tygfluga för första gången på länge men det var definintivt att få träffa alla.
 
För en som flyttat ifrån Näset så blir det så att man inte träffar det gänget lika mycket, de som bor på annan ort eller i en annan del av Köping träffar man bara på tävling. Så det är bland det roligaste med att tävla igen, att träffa alla de där man stöter på och hänger med på tävlingar från februari till november. En fin grej med våran sport och speciellt här uppe där det inte är så många som håller på är ju att man får en härlig sammanhållning med många ryttare, ryttarföräldrar och andra entusiaster. Ofta är det ju också så att ens bästa personer som hästmänniska också tävlar, och att vara på tävling med dom är faktiskt det bästa kompishänget man kan ha. 
 
/Hanna - kan ha blivit sentimental med åldern
 
 

Den fågelhatande hästen

När jag köpte Skrållan tilltalades jag av att hon var så normal. Hon var normalstor, varken ful eller snygg, varken het eller lat. Jag har ju en förmåga att dra till mig väldigt speciella hästar, med de ena märkligare egenheter än de andra. Men ju äldre Skrållan har blivit, desto mer personlighet har hon utvecklat.
 
 Med tanke på hur (konstig) hennes mamma var är det kanske inte så oväntat. Skrållan har blivit en lat diva, som tycker att hon är bäst i världen och att alla ska rätta sig efter henne. Även fast hon är en väldigt snäll häst, och aldrig skulle lägga bak öronen åt en människa, så älskar hon att skrämma andra hästar. Bara för nöjes skull, för ensam vill hon absolut inte vara. Hon attackerar gärna sina hagkompisar med öppen mun, särskilt vid insläpp om någon annan häst närmar sig grinden. Skulle däremot en annan häst säga emot henne, vända rumpan till och sparka, då är hon minsann inte så kaxig längre. Hon viker ner sig direkt.
När jag och Sigrid rider ut roar hon sig med att försöka skrämma Sigrids häst. Om det inte hjälper att stryka bak öronen och vifta med huvudet så brukar hon försöka göra ett utfall.
 
Igår kvällsfodrade min man i stallet, och kom hem med en av de bästa historierna hittills. Det hade nämligen kommit in en liten fågel i stallet. Det passade inte alls Skrållan, som tyckte att den inte borde vara där. Den hade parkerat på boxen mitt emot henne, och gång på gång gjorde hon attacker mot den lilla fågeln och försökte skrämma iväg den... Jag kan verkligen se det framför mig och det är svårt att hålla sig för skratt! En fågel, liten nog att rymmas i en hand - mot 550 kg häst. Skrållan - den fågelhatande hästen.
 
Ena dagen snäll barnhäst, nästa dag fågeljägare
/Jenny

Hästen Björn som är en bäver

Tidigare har Björn vävt, han har vävt sådana hissnande mängder att jag hade kunnat försörja mig som mattförsäljare. 


Men i och med flytten så har vävandet upphört(praise the lord)dessvärre har han hittat en ny sysselsättning. Inte lika excentrisk men precis lika ocharmig. Björn har blivit en bäver. Han gnager sönder sin fina box och försöker eliminera hagstolparna. 

Men frukta icket, precis som med vävningen kommer jag bekämpa gnagandet utan att sky några medel. 

Min första anti-bäver kupp var att smörja in träet med anti gnag medel inhandlat på Granngården. Det smakar skit så jag har höga förhoppningar på ett lyckat resultat. Hur jag vet att det smakar skit är en lång historia om tidsnöd, kladdiga fingrar och varmkorv. Ta mitt ord bara. 

/Hanna - brottas med bäver Björnen

Visa fler inlägg