2017 - Året med blod, svett men nästan inga tårar

Vid den här tiden för exakt ett år sedan hade jag och Björn-hästen en dyster säsong bakom oss. Björn var skadad i omgångar och när han väl var fräsch så fungerade ingenting. Ojämna rundor som avlöste varandra, svårigheter med galoppen som grunden till allt - ett markarbetsproblem och ett ledarskapsproblem. Träningspassen var svettiga, ångestfyllda och slutade mer ofta än sällan på en stallpall med huvudet nergrävt i händerna och tårarna sprutade. 
 
För exakt ett år sedan sparkade jag mig själv i arslet, medveten om att jag kanske inte har så många säsonger kvar innan annat i livet måste få ta mer plats och att om man gör på samma sätt får man också samma jävliga resultat. Jag och Björn-hästen packade våra hösäckar med prylar och flyttade från Näset för att kunna utföra det nya träningsupplägget på bästa sätt. Som bonus får hästen med snurrigt huvud vara ute 10 - 12 timmar om dagen vilket håller honom på mattan. 
 
2017 var året då jag och Björn nästan helt slutade trava och nästan helt slutade harva runt på ridbanor eller i ridhus. Vi begav oss ut i skog och mark, vi galopperade, vi styrketränade, vi konditionstränade och vi markarbetade. Vi gjorde upp om vem som har sista ordet och skapade en så tydlig kommunikation att professorerna på skolan hade blivit rörda till tårar. 
 
2017 var året då vi svettades, vi skapade ett system och följde det till punkt och pricka. Fokus på att komma genom överlinjen, att alltid ta skänkeln, att vara följsam i sitsen, att vara starka och friska. 
 
2017 var året då Björn gick från att nästan inte alls gå att rida fram till hinder, ibland blev det faktiskt i skritt och vara skadad lika ofta som en shettis rymmer från hagen till att ta sina första riktiga placeringar i avd A, bli stabil i 110 och genomföra en hel säsong från februari till slutet av oktober med beröm om tydlig förbättring från både kiropraktor och veterinär. 
 
2017 var året när jag slutade gråta på stallpallar 
 
 Foto: Therese Hallin
 

 
 
/Hanna