Nyårslöftena som aldrig infrias

Årets sista dag och om man ser tillbaka inser man att det var mycket som inte blev gjort i år heller. Stora visioner om förbättringar som är konstant återkommande och sällan genomförda 
\n
 
\n
* Bli bättre på att smörja utrustningen 
\n
- inför varje år intalar man sig att "den här säsongen då ska jag smörja tränset varje dag och ge sadeln lite kärlek iallafall veckovis. Ibland blir man så exalterad att man till och med åker och köper sån där puts till bett och spännen. Det är oftast också den enda insatsen man gör och precis som alla andra år putsas det bara i tävlingssammanhang. 
\n
 
\n
*  Köpa en uppsittningspall att ha med sig på tävling
\n
- varje tävling står man där och spanar efter ungefär vad som helst som går att klättra på( bänk, sten, barn), utan resultat så man får i otympliga nytvättade ridbrallor hiva sig upp från backen och med mycket möda och stort besvär svinga över benet medan hästen redan är halvvägs till framridningen. Varje gång man hänger där som en blöt säck potatis tänker man att innan nästa tävling åker jag till ikea och köper en pall. Trots det står man där igen utan pall men har iallafall ca 20 nya doftljus hemma. 
\n
 
\n
* Börja träna för att bli en bättre ryttare
\n
- När man ser Alexander Zetterman kasta vikter och dricka Nocco på instagram nickar man instämmande och tänker att den här säsongen ska jag nog också börja fysträna. Bli atletisk och slippa storkna halvvägs igenom banan. Sedan lägger man unna telefonen, åker till stallet och på vägen hem köper man allt på menyn i Max-driven. 
\n
 
\n
* Skriva i stallboken
\n
- I december sitter man med den i näven återigen, Stallboken. Så bra grej tänker man, att man kan skriva ner kommande tävlingar och träningar, vad man haft på agendan för varje dag, skriva ner hovslagare och veterinärbesök. Struktur och ordning! Men någonstans i april har boken hamnat längst bak i skåpet med linementfläckar och fuktskador. Istället tackar man sin lyckliga stjärna för att tävlingarna annordnats samma helger, varje år sen Adam var länsman och att ens hovslagare gjort det till en vana att smsa dagen innan. 
\n
 
\n
Bara lägga pengar på det viktigaste 
\n
- Året då man ska börja prioritera sin inköp och verkligen framför allt lägga pengar med det man faktiskt behöver. Som nya stigläder som är så använda att de inte går att få jämna, vänster är alltid lite längre. Nya tyglar då spännet i tid och otid släpper. Nya chaps som man inte måste tejpa 7 varv med eltejp. Men efter säsongen står man där istället med nytt tävlingsschabrak, nytt pannband och 3 rullar tejp.
\n
 
\n
Men nästa år...! 

\n
 
\n
/Hanna 
\n
 
\n
 


2017 - Året med blod, svett men nästan inga tårar

Vid den här tiden för exakt ett år sedan hade jag och Björn-hästen en dyster säsong bakom oss. Björn var skadad i omgångar och när han väl var fräsch så fungerade ingenting. Ojämna rundor som avlöste varandra, svårigheter med galoppen som grunden till allt - ett markarbetsproblem och ett ledarskapsproblem. Träningspassen var svettiga, ångestfyllda och slutade mer ofta än sällan på en stallpall med huvudet nergrävt i händerna och tårarna sprutade. 
 
För exakt ett år sedan sparkade jag mig själv i arslet, medveten om att jag kanske inte har så många säsonger kvar innan annat i livet måste få ta mer plats och att om man gör på samma sätt får man också samma jävliga resultat. Jag och Björn-hästen packade våra hösäckar med prylar och flyttade från Näset för att kunna utföra det nya träningsupplägget på bästa sätt. Som bonus får hästen med snurrigt huvud vara ute 10 - 12 timmar om dagen vilket håller honom på mattan. 
 
2017 var året då jag och Björn nästan helt slutade trava och nästan helt slutade harva runt på ridbanor eller i ridhus. Vi begav oss ut i skog och mark, vi galopperade, vi styrketränade, vi konditionstränade och vi markarbetade. Vi gjorde upp om vem som har sista ordet och skapade en så tydlig kommunikation att professorerna på skolan hade blivit rörda till tårar. 
 
2017 var året då vi svettades, vi skapade ett system och följde det till punkt och pricka. Fokus på att komma genom överlinjen, att alltid ta skänkeln, att vara följsam i sitsen, att vara starka och friska. 
 
2017 var året då Björn gick från att nästan inte alls gå att rida fram till hinder, ibland blev det faktiskt i skritt och vara skadad lika ofta som en shettis rymmer från hagen till att ta sina första riktiga placeringar i avd A, bli stabil i 110 och genomföra en hel säsong från februari till slutet av oktober med beröm om tydlig förbättring från både kiropraktor och veterinär. 
 
2017 var året när jag slutade gråta på stallpallar 
 
 Foto: Therese Hallin
 

 
 
/Hanna
 
 
Visa fler inlägg