När man fallit för eget grepp... (Stalltjejer blir väl inte utbrända?)

I stallet delas det inte ut pluspoäng till den som sitter ner. Det finns nog få grejer man kan jobba med / ha som hobby som kräver sådan flit. Det går inte att hoppa över vissa arbetsmoment, för det är ju liv man har ansvar för. Och gör man det alltför långsamt så blir man kvar ute halva natten. Detta ihop med att vi mest är tjejer, som tyvärr ofta tenderar att vara lite tuffare mot oss själva, leder till en kultur där det inte finns något utrymme för att lyssna på den egna kroppen.
 
Jag har i många år varit synnerligen framgångsrik med att ignorera min egen kropp. Såpass att jag försökte linda över en fraktur för att kunna jobba vidare. Känslan av att vara trött eller sliten har jag begravt i mina hårt inrutade arbetsrutiner. Fast övertygad om att man på någotvis blir bättre ju hårdare man kämpar, har jag arrangerat omöjliga upplägg för mig själv. Det har inte varit ett recept på framgång. I slutet av 2014 hade stressen, som jag inte ens reföekterade över att jag kände, drivit fram en kronisk sjukdom, som jag också lyckades ignorera väldigt länge. En kombination av tinnitus och dålig hörsel gjorde att jag inte längre uppfattade vad folk sa i telefon, och mitt "vanliga" arbete var att tala i telefon... 
 
Med mina hästtjejsvärderingar var detta mitt livs misslyckande. Att ha varit för klen helt enkelt. Det är fortfarande svårt att relatera till att jag är en av dem som inte håller för trycket. Jag känner mig lat och bortskämd varje gång jag tackar nej till att göra något. Samtidigt vet jag vad priset är för att göra lite för mycket. De värsta effekterna tar lång tid att förstå. I mitt fall kan jag fortfarande ha problem att läsa en instruktion, jag kopplar inte ihop vad som står. Jag brukade vara smart när jag gick i skolan, nu känner jag mig korkad. Och rädd för att avslöja att jag är korkad.
Min gräns för när det blir för mycket kommer väldigt tvärt. Jag blir så trött att jag knappt kan röra mig, och det går inte längre att kompensera med vilja. Kroppen säger nej.
Den tävlingsframgång jag jobbade för, uteblev naturligtvis. Ridning är en sport som kräver ett extremt fokus inne på banan. När du jobbar ihjäl dig så är förmågan att fokusera det första som försvinner. Jag blev sämre på att rida ju hårdare jag jobbade. Idag får jag hitta andra mentala vägar för att kunna göra samma sak, jag tror att det blir helt okej så småningom, men det tar tid.
 
På det stora hela får jag tänka om i det mesta jag gör. När man redan har bränt sitt snöre i båda ändarna, kommer man behöva möta ridsportsvärlden med så mycket mer självkänsla än tidigare om man vill vara kvar i den. För det är enkelt att göra som man alltid gjort, men svårt att hitta ett helt annorlunda sätt. Och det som ändrats inuti syns inte utanpå, så människorna du möter vet inte mer om vad som händer i dig än du visar. Det kommer fortfarande inte gå att vara lat, men det går heller inte att vara en maskin. Det kräver mycket styrka att vara svag, och hur mycket synd man än tycker om sig själv ( för det gör jag ibland), så hjälper inte det situationen att gå framåt. Mest av allt har jag insett att den romantiserade bilden av att vara tuff stalltjej, inte innefattar en del av våra största kvaliteter. Den som vågar vara mjuk ibland och som visar självrespekt, kan nog ha en god chans att räcka längre..
 
/Sigrid - utbränd och med Menieres sjukdom