Jag är ingen förhandlare

 
Det finns en vedertagen kultur på många ställen att man är cool om man prutar så mycket som möjligt. Du märker det om du åker på en utländsk marknad, försöker sälja en gammal bil och även ibland när du säljer en häst.
 
Det finns egentligen inte ett rätt eller ett fel, men om man kommer från väldigt olika förhållningssätt att göra affär finns det stor risk att krocka. Jag kan själv vara en framåt säljare, men jag är ingen offensiv förhandlare. Och om någon ställer sig och påpekar massor av fel på mina hästar känner jag mer för att be dem åka hem än för att sänka priset.
 
För vissa är förhandlingen något man är uppvuxen med och har med sig som ett självklart sätt att göra affärer. Man är van att båda parter har en förförståelse för detta och att diskussionen är ett sorts vänligt förspel inför affären. För andra handlar det om att man vill ha så mycket som möjligt, och själv ge så lite som man kan. Man ser bara till sitt eget intresse helt enkelt. Ofta går sådana personer in väldigt hårt i förhandlingar och gör vad de kan för att köra över sin motståndare, sen står dom som vinnare med de bästa villkoren (gäller även löneförhandling). Och egentligen har dom inte fel, den andra sidan har ju valt att gå med på deras krav. Om du träffar någon som är insnöad på att förhandla på det viset kommer du också ha stor nytta av att vara duktig på ett hårdkokt spel.
 
Det jag har svårt för är när det framhålls som det enda sättet att nå en bra överenskommelse. När människor som inte är bekväm med den retoriken får höra att det är så dom måste vara. Det är helt enkelt inte sant. Min pappa lärde mig att en affär bara är bra om den känns bra för båda parter, och så vill jag ha det. När jag annonserar ut en häst så är det för det pris jag tycker att den är värd. Inte med 10 extra i prutmån, för jag söker inte efter kunderna som är inställda på att pruta. Det är en jättestor affär för de flesta att köpa häst, som säljare vill jag kännas pålitlig och trygg, någon man vågar vara helt öppen med, och det kräver att jag är helt öppen tillbaka. Jag kan bara vara det om jag står för mitt erbjudande, om jag tror på det jag säljer och på nyttan av det för min kund. Sen kan det förstås finnas omständigheter som ändrar ett pris på en häst, men jag är obekväm med matcho-förhandlingar, så till den grad att jag hellre väljer bort en sådan kund än gör affär. Det blir bättre för alla om dom gör affärer med någon som tänker likadant som dem, och jag samarbetar med människor som tänker mer som jag. Och här ligger lösningen varje gång du känner dig trängd av en offensiv förhandlare, du behöver inte tuffa till dig och gå in i ett spel du är dålig på. Du kan bara gå därifrån och göra affärer med någon annan. 
 
/Sigrid - i affärer visar man vem man är