Jag är ingen förhandlare

 
Det finns en vedertagen kultur på många ställen att man är cool om man prutar så mycket som möjligt. Du märker det om du åker på en utländsk marknad, försöker sälja en gammal bil och även ibland när du säljer en häst.
 
Det finns egentligen inte ett rätt eller ett fel, men om man kommer från väldigt olika förhållningssätt att göra affär finns det stor risk att krocka. Jag kan själv vara en framåt säljare, men jag är ingen offensiv förhandlare. Och om någon ställer sig och påpekar massor av fel på mina hästar känner jag mer för att be dem åka hem än för att sänka priset.
 
För vissa är förhandlingen något man är uppvuxen med och har med sig som ett självklart sätt att göra affärer. Man är van att båda parter har en förförståelse för detta och att diskussionen är ett sorts vänligt förspel inför affären. För andra handlar det om att man vill ha så mycket som möjligt, och själv ge så lite som man kan. Man ser bara till sitt eget intresse helt enkelt. Ofta går sådana personer in väldigt hårt i förhandlingar och gör vad de kan för att köra över sin motståndare, sen står dom som vinnare med de bästa villkoren (gäller även löneförhandling). Och egentligen har dom inte fel, den andra sidan har ju valt att gå med på deras krav. Om du träffar någon som är insnöad på att förhandla på det viset kommer du också ha stor nytta av att vara duktig på ett hårdkokt spel.
 
Det jag har svårt för är när det framhålls som det enda sättet att nå en bra överenskommelse. När människor som inte är bekväm med den retoriken får höra att det är så dom måste vara. Det är helt enkelt inte sant. Min pappa lärde mig att en affär bara är bra om den känns bra för båda parter, och så vill jag ha det. När jag annonserar ut en häst så är det för det pris jag tycker att den är värd. Inte med 10 extra i prutmån, för jag söker inte efter kunderna som är inställda på att pruta. Det är en jättestor affär för de flesta att köpa häst, som säljare vill jag kännas pålitlig och trygg, någon man vågar vara helt öppen med, och det kräver att jag är helt öppen tillbaka. Jag kan bara vara det om jag står för mitt erbjudande, om jag tror på det jag säljer och på nyttan av det för min kund. Sen kan det förstås finnas omständigheter som ändrar ett pris på en häst, men jag är obekväm med matcho-förhandlingar, så till den grad att jag hellre väljer bort en sådan kund än gör affär. Det blir bättre för alla om dom gör affärer med någon som tänker likadant som dem, och jag samarbetar med människor som tänker mer som jag. Och här ligger lösningen varje gång du känner dig trängd av en offensiv förhandlare, du behöver inte tuffa till dig och gå in i ett spel du är dålig på. Du kan bara gå därifrån och göra affärer med någon annan. 
 
/Sigrid - i affärer visar man vem man är

Att skapa en verklighet av ögonblicksbilder

Det har härjats viralt bland hästmänniskor efter Breeders i Flyinge. Ni vet de här bilderna på dressyrhästarna som gjort att en arg mob på forum, kommentarsfält etc hämtat högaffeln och skanderar "Plågeri!" tills de blir hesa.

Jag tycker att det är en orelevant diskussion. Inte att hård ridning förekommer och att allas vision borde stavas harmoni, den diskussionen borde alltid lyftas. Men att den byggs på ögonblicksbilder gör den så platt. De där bilderna visar ju inte någon sorts verklighet. Den säger ingenting om ridning ekipaget ägnade sig åt under hela programmet. Hur såg det ut då?

En bild ger så många tolkningsmöjligheter och tolkningarna görs utifrån ens preferenser. En bild som är tagen när objektet är i rörelse är varken smickrande eller visar en rättvisbild. Hästen kan till exempel duttat bakom lod just den millisekunden av 100 olika anledningar och sedan har ryttaren lyckats rida fram den till bettet igen. Jag tror för att diskussionen ska vara så givande som detn behöver vara för att främja godridning så ska man akta sig för att slå på stora trumman för fort och speciellt när det kommer till ögonblicksbilder.
Man får en mer relevant och verklighetsförankrad bild om man ser ritterna i rörlig bild eller sett det live för den delen.

Annars kan man ju utifrån foljande ögonblicksbilder påstå att jag är världens argaste ridlärare som verkar  skällapå tyska åt mina elever:

 
 
 
/Hanna - tror på helheten, inte ögonblicket
 
 

När ett plus ett blir två

Det är en fantastisk känsla att sitta på en lovande unghäst. När man känner att den verkligen har talang för det den ska göra, och den rent instinktivt förstår vad dess arbete går ut på.
 
Man kan föreställa sig hur den kommer att se ut och kännas i framtiden - när den blivit lite starkare, lite lydigare, lärt sig vänta lite mer alternativt ta tag lite mer... Det är en lång väg från en lovande unghäst till en framstående sporthäst. Många faller bort på vägen av en eller annan anledning.
 
Och även om hästen var en dröm att sitta på som ung, så måste jag nog säga att det är en ännu bättre känsla den där dagen när man känner att hästen börjar kännas riktigt stark i kroppen. När det inte längre bara är hästens talang man känner, utan resultatet av flera års hårt och målmedvetet arbete. När hästen så enkelt kan utföra ett ganska svårt arbete, tack vare att den är så vältränad. När man efter en tredagars hopptävling över hyggligt höga hinder känner att hästen är så fräsch att den kunnat tävla i tre dagar till. Då känns det som ett kvitto på att man gjort rätt i sin träning.
 
/ Jenny - skynda långsamt
Visa fler inlägg