Trojkans winter horror stories: Broddning

När första snön faller och fortsätter att falla dag efter dag då vet man att det man så länge fruktat står för dörren: Årets Broddning. 
 
Lika givet som att det blir vinter varje år lika givet är det att man alltid står oförberedd inför broddandet, v a r j e år. Jag var inte ensam om att sladda in på hästsportsbutikens parkering för att roffa åt mig en näve broddar dag 3 av snöoväder. 
 
Tre andra saker som är givna när man ska brodda är att de kommer vara blod, svett och tårar. 
 
Det är en känslosam berg och dalbana att brodda, det går från glädje att brodden nästan självmant suger sig fast i hålet och man med lätthet kan skruva fast den till att man frenetiskt försöker gänga hålet, brotta ner hästen och inte gå av på mitten samtidigt. 
 
Ens absolut sämsta sida kommer fram under den kritsika delen av broddandet, svordomar som avlöser varandra och ett brinnande hat mot brodden, hålet och hela etablisemanget. Ett desperat sista försök är att beklaga sig för brodden; "Kan du inte bara samarbeta" hulkar man medan brodden gång på gång sprätter iväg, den verkar växa på bredden för varje försök. Svetten rinner, ryggen brinner och tårarna sprutar. Hela ens liv är en liknelse till den förbannade brodden som vägrar hamna på rätt plats. Hopplösheten slår rot i sinnet. Sedan vänder det plöstligt när man är helt tömd på känslor och kraft så går den i. Man är i mål och hade man kunnat räta ut ryggen hade man firat med en segerdans. Istället sjunker man ner på stallpallen med huvudet i händerna och snyftar fram "Jag hatar att brodda". 
 
Foto: Emma Berg
 
/Hanna
 
 

Gestaltningen av satsande ryttare i sociala medier

Sociala medier är ett självklart inslag i dagens samhälle. Nästan alla har Facebook eller instagram, vem som helst kan dela med sig av åsikter och tankar via bloggar, Youtube och twitter. Vi blir kortsagt matade med vår omgivnings vardag samtidigt som vi försöker gestalta våran egen.
 
I och med intåget av sociala medier har ytligheten blivit påtagalig, det viktiga är inte hur man har det utan hur det ser ut. Det här tycker jag att man även kan se tydligt inom ridsporten. Förebilder idag inte i majoritet de som presterar ute på stora tävlingar utan de som har en snyggt kombinerad outfit med de mest exklusiva sakerna. När jag var ung följde man och såg upp till de från klubben eller närområdet som tävlade i SM och åkte runt på de stora tävlingarna. Vad de hade på sig tro jag inte ens att jag och mina vänner reflekterade över utan man var mer intresserad av hur de tränade, vilka tränade de för, hur de skötte sina hästar och så vidare.
 
Idag är det utrurstningen som drar mycket uppmärksahet, konton på sociala medier med mycket följare som är häst-nischade är ofta någon som plockar fram det ena equiline schabraket efter de andra, har minst 2 animo kavajer och den senaste hjälmen. Jag sätter mig inte emot att man gillar att sätta ihop matchande outfits eller att man är intresserad utav och tycker att det är kul med ridutrustning men jag blir frågande när det prioriteras högre än att rida för tränare, hålla efter hästen med kiropraktor eller massör. Jag pratar om när man gestaltar sig själv som "satsande" eller "equestrian" på sitt konto men satsningen går enbart ut på att konsumera den senaste ridutrustningen. För faktum är att man rider inte bättre i en animo kavaj och fake it till you make it fungerar inte i ridsport. Det är planering, dicsiplin och träning åter träning som gör en till en bättre ryttare.
 
Och förstå mig rätt nu, visst finns det de som har de senaste och tränar seriöst och målmedvetet men de är dem som hellre spenderar 5000 på tredje kavaj istället för 5 stycken helgkurser och påstår att de är satsande jag är frågande till. Allt är nämligen inte som det ser ut, mycket på sociala medier är ett filter.
 
/Hanna - är fundersam över prioriteringarna när det ska satsas mot toppen och vilka man har som förebilder.
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg