Läktaren som rastplats

Det finns mycket att säga om läktaren eller kanske snarare det som sker på läktaren. Som tävlingsryttare eller bara stackars sate som sitter och rider i ett ridus, är det läktarproffsen som ger en gråahår. Men som ridlärare det faktumet att läktaren kan vara som en tickande bomb som är bekymrande. 
 
Det är när man står där och lär små, lite rädda barn att rida som man har ett tredje öga på läktaren. Ridskoleponnysarna må vara hårda ty Big boss har haft lektioner i storm oväder(inomhus visserligen men ändå, stalldörren blåste av) men för den ganska nyblivna ryttaren är det svårt att hantera blott en skyggning. 
 
Om man får gå på läktaren, prata och andas? Ja såklart jag må ha deltagit i en dressyrtävling men jag har inte konverterat helt. Det är när någon bestämmer sig för att använda läktaren som rastplats vi blir oroliga, jag och ponnysarna. När någon 3 åring tultar runt i högre hastigheter och viftar med sittunderlag som om det var startflaggen till formel 1. När en mindre flock hundar galopperar in på smattrande små tassar eller när det hänger folk över sargen som sjösjuka pirater. Eftersom det inte verkar självklart att det inte är läktarens syfte får man för de små barnen, ponnysarna och min hälsas skull be folket vänligt att ta det lugnt på läktaren. Det vill säga prata i samtalston, gå vettgit(inget hoppsande, hasande, smygande, stampandes), vifta inte och låt bli sargen.
 
/Hanna