Ett kliv upp men flera steg längre fram

I helgen var det tävlingar på Kungsnäs, och Silverpilen ekade tomt med bara Lucas i lasten den här gången.
Lucas är hästen som var så svår att sitta upp på förut, men nu fungerar han fint! Han har inte gjort så många tävlingar i sitt liv. Det blev ett par som 4-åring sent i höstas, och två tävlingar hade avverkats i år.
 
I första klassen fick jag inte ett enda bra språng på framhoppningen då det var trångt och han blev rädd för alla mötande hästar. Han vågade knappt landa efter hindren. På banan pustade han ut och gjorde en fantastiskt fin runda, felfritt.
 
Dag två gjorde han åter en avspänd och bra en metersrunda, men rullade av ett enkelt räcke. När vi ändå var igång och han kändes så fin fick han debutera 110 också. Åter en del problem på framhoppningen när hästar fanns bakom hindren i riktning mot honom, och förstås i övrigt så fort man fick möte. Det gäller att ha ögon överallt för att lyckas styra undan i tid, jag vet inte hur många avbrutna anridningar jag gjort för att någon kommer från andra hållet och jag ser att de kommer att komma för nära mig. Till slut tröttnade jag och ropade något i stil med "kan ni snälla hålla er ur vägen så får jag hoppa ett enda språng till!". Tursamt nog var ryttarna så hänsynsfulla att alla stannade i mitten och lät mig hoppa mitt sista språng. Nu fick han avsluta bra och kom in på banan mjuk som gummi i kroppen.
 
Lucas gjorde åter en jättefin runda, men ett nedslag fick vi med oss. Han har tagit ett steg upp i klasserna men flera steg framåt i sin utveckling. Han känns gott och väl klar för att ligga kvar på den här nivån med sikte på 120 till sommaren, och den spända 90:n för två tävlingar sedan känns redan långt borta.
 
I jakten på alternativa framridningsmöjligheter (vintern gör ju allt så mycket krångligare)
Myser med en liten hästskötare
 
/ Jenny - väldigt nöjd med helgen