Nu är det vår!

Idag har jag gjort första passet på utebanan för i år! Jag letade reda på fjolårets inlägg eftersom jag vet att jag skrev ett efter första utepasset. Det var daterat till 14 april.
Idag är det 29 mars, antagligen någon slags rekord för att börja trimma utomhus här. Det hade säkert varit möjligt även förra året, eftersom vintern var ännu bättre då än nu, men jag väntade tills det hade torkat upp.
 
Nu var jag så dödligt trött på de fyra väggarna att jag helt enkelt valde att plaska runt i det blöta underlaget med alla hästar äldre än fyra år. Ynka fyra plusgrader och snålblåst gjorde mig ingenting. Och trots att både jag och hästarna var täckta av blöt sand ända upp i höjd med halva mina vader så kan jag lova att det var uppskattat! Alla hästar var jätteglada och faktiskt inte alls tittiga, och sprang glatt igenom diverse vattenpölar. Så sent som igår morse var hela sjöbanan fortfarande täckt av is, men solen gjorde ett bra jobb under dagen och framåt kvällen var den ridbar, om än blöt. Det känns skönt att äntligen se ett slut på vintern även detta år!
 
Bild från förra årets utomhuspremiär. Än så länge är det blötare och isen ligger kvar,
två personer satt och pimplade en liten bit från banan!
 
/ Jenny - längtar alltid efter sommaren
 

Sociala medier och hästförsäljning

 
Det fanns en tid då man läste hästannonser i tidningen Ridsport varannan vecka. Lät hästen intressant ringde man och bad säljaren posta ett VHS band med film. Ibland fick man vänta någon vecka, om någon annan hade fått bandet postat till sig innan. Ville man veta vad hästen hade gjort för resultat så kunde man skriva en förfrågan om det till svenska ridsportsförbundet. Det är en annan verklighet idag...
 
Överlag känns det positivt att allt är mer transparent. Det lönar sig inte längre att ljuga om resultat eller skador, då en snabb sökning på tdb kan avslöja både hur det gått och om det varit uppehåll i tävlandet. Som köpare kan dessutom en Google-sökning på hästen ge en massa extra info i form av filmer och eventuella blogginlägg.
Och här kommer det in att man kan tjäna på att vara en smula strategisk. Först och främst bör man ju inte försöka sälja hästen som något annat än vad den är, skriver man att den hoppar i alla lägen fast den i själva verket inte hoppar alls, så tappar man all trovärdighet som säljare när någon söker på resultaten och än värre om man själv publicerat material som är motstridigt, tex beklagat sig över att hästen vägrar i en blogg. Den smidiga lösningen vore att sälja hästen till någon som inte vill hoppa, men kanske ändå sortera bort de mest svavelosande texterna, eftersom det ser illa ut om man klagat väldigt mycket på hästen.
 
Har man en häst som gör jämna bra resultat är det onödigt att publicera filmer på den enda gången man misslyckades. Du själv kanske vet att du red till och hamnade mitt emellan två distanser, men risken är att en eventuell köpare bara ser att hästen stannar och att det gör dem osäkra, även om allt annat är bra. Det är oftast så att det man ser med egna ögon gör ett större intryck än det någon berättar. Dvs du kan nämna att du fått stopp när du kommit fel, och kunden förstår situationen, men att se det gör dem mer osäkra. 
 
Om man nu ändå vill lägga ut misslyckade rundor, kanske för att kunna gå igenom vad som hänt med sin tränare tex, så kan ett tips vara att markera dem som olistade, så att bara de som fått en länk kan se. 
 
/Sigrid - ärlighet varar längst, men man behöver inte göra sig sämre än vad man är.
 

Varför ingen föder upp ridskolehästar

Det har länge varit en diskussion kring att det är svårt för ridskolor idag att hitta ändamålsenliga hästar. Uppfödare använder hingstar med mycket nerv och spänst, som lämnar fina sporthästar som är roliga att tävla med men svåra att lära sig grunderna i ridning på.
 
Det skulle vara ganska enkelt att föda upp lämpliga ridskolehästar, men få är intresserade av att göra det. Det finns åtminstone två tydliga anledningar till varför det är så.
 
De allra flesta ridskolor lägger ungefär 60000kr på en stor häst. Anledningen är alltsom oftast att man inte har ekonomiskt utrymme att satsa mer. 
Enligt en schablon som Asvh tagit fram, kostar det 60000kr att ta fram ett normalt halvblodsföl till 6 månaders ålder. Redan här är det ju glasklart. Ridskolan kommer ju dessutom inte vilja ha hästen förrän tidigast när den är fem och efter att någon utbildat den. För att hästen skulle gå plus minus noll vid det laget får man lägga en nolla till i priset.
 
Här kommer nog många påpeka att få hästar blir värda de pengarna någonsin, och att uppfödare många gånger är beredd att gå back en aning ekonomiskt. Det är sant. Men, ofta gör man nog det för drömmen om att få fram den där stjärnan. Att plötsligt stå där med en Butterfly flip eller Fibonacci. Även om man sålt den innan den slår igenom, så är det en dröm för de flesta uppfödare att få vara en del av en sådan resa. 
Orättvist nog är det däremot många privatpersoner som absolut inte vill sälja sin häst till en ridskola. Man tycker på något sätt att det är en prestigeförlust. Själv tycker jag att man kan sträcka på sig om man gjort ett så bra utbildningjobb att hästen kan gå i verksamhet, det kräver mer skicklighet att forma en häst som alla kan rida än en som bara proffs klarar av. Sen tycker jag personligen att hästar ofta erbjuds ett bra liv på ridskolor, med kunnig personal som tar hand om dem, samvaro med andra hästar och bra foder. Mycket bättre än att hamna hos "fel" privatryttare.
 
Jag vet inte vad lösningen på problemet är, men jag tror inte att det är att förlita på att hobbyuppfödarna skall ta ansvar för ridskolornas behov. Det hade ju kunnat vara intressant om det gick att samverka mellan olika delar av hästnäringen så att det kanske gick att fånga upp ett par av de hästar som inte kommer gå något OS och utbilda dem för ridskolornas räkning, med kunnig selektering kan man säkert fortfarande fiska fram några halvblod med ändamålsenligt temperament. Det kvarstår dock att fundera över vem som skulle vilja ta notan...
 
 
Sigrid / filosofisk igen
Visa fler inlägg