Prästens lilla kråka skulle ut och åka... eller Björn tar sig an terrängbanan

Idag begav vi oss ut på tur min rultiga springare och jag. Med solen i ögonen och vinden i manen lämnade vi Näset med raska steg. På vägen ut mötte vi ridskoleponnyerna som hade prov sprungit runt terrängbannan inför lägrena, barnen var ystra och ponnyerna nöjda. De hade tagit sig runt med bravur, så snabbt som korta ponnyben med stora sommarmagar kan ta sig fram. Vi rycktes med i entusiasmen så efter våran vanliga runda tog vi oss till terrängbanan.
 
Blotta åsynen av första hindret fick Björnen att vackla. Bildäck som står upp är inte helt självklart för någon vars hinder består av målade pinner och någon enstaka grind. Vi bestämde oss därför för att skritta runt första varvet bara för att utvärdera oddsen för överlevnad och bekanta oss med farorna.
 
Men om den lilla ridskoleponnyn som nog egentligen gör sig bäst med en liten kärra bakom sig kan ta sig runt så borde även vi lyckas, den darriga ryttarinnan som blev medveten om sin dödlighet i samma veva som som tonåren nådde sitt slut och den lätt försträckta bruna springaren med lika lätt galna ögon. Så vi travade ut på banan, höll andan hela vägen runt men runt kom vi, fast att bara göra det i trav räknas egentligen inte. Det är som att säga att man tävlat 140 men stannat ut sig på första hindret.
 
Vi kände oss båda stärkta av travrundan och satte av i galopp men var båda eniga om att hålla oss i ett tempo så pass lågt att vi skulle kunna ändra oss utan att det skulle bli för smärtsamt. Däckhindret gled vi över med en stark dragning till vänster bort från däcken, sedan flög vi elegant över nummer 2 och 3. Fjärde hindret är ett plank med ett lägre alternativ som för oss var det enda alternativet, även där var vi väldigt eniga. Vi är nämligen väldigt mån om att hålla oss vid liv jag och min kamrat. Sedan kom tunnorna, jag kisade och var överlycklig att Björn inte gjorde desamma efter det kände vi oss oslagbara och seglade över sista, kastade ridspöet i luften likt Stig H Johansson och firade våran bragd med ett ärvarv.
 
Nöjda skrittade vi hemåt och kände oss som vinnare samtidigt som vi kände att någon mer avancerad terränghoppning kommer nog aldrig att ske. Och det beslutet är vi väldigt nöjda med.
 
Så här nöjd var Björn med sin insats
 
 
/Hanna - ett enigt lag är ett säkert lag