Inte solsken alla dagar

Jag börjar inse att jag varit bortskämd med bra tävlingsresultat en tid. Helgens hemmatävling blev allt annat än bra och jag inser hur mycket det betyder att få lyckas. Trots omständigheterna så känner jag att man dippar och känner sig dålig. Det får inte bli för mycket av det, för då kommer det snart att bli verklighet.
 
Morgonen började med tävlingsdebut för 4-åriga Miss Aero, till vardags kallad Lillan. Hon imponerade med att vara helt iskall både på framridning och bana. Inte kunde man tro att det var hennes första tävling. Vingligt blev det visserligen mellan några hinder, men hon tittade inte på något och var sånär på väg mot en felfri runda när sista bommen rullade av.
 
I nästa klass hade jag faktiskt inte en enda häst till start, utan agerade coach istället. Det var i 110 det gick åt skogen. På häst nummer två i klassen gjorde jag en spektakulär omkullridning i hinder nummer fyra, kombinationen. Hästen hade hoppat fint på framhoppningen och kom i fräsch, fin galopp in på kombinationen, men av okänd anledning måste han ha tappat koncentrationen och hoppade aldrig av på insprånget. Med bommar mellan frambenen störtade vi mot marken, jag flög med huvud och armar först rakt in i b-hindret som föll ihop över mig samtidigt som hästen slog en volt. Jag trodde först att jag hamnat en bit ifrån hästen men när jag satte upp armen för att skydda mig mot fallande bommar såg jag en stor rumpa falla i min riktning och drog instinktivt undan benen. Det var nog tur. Till slut blev allt stilla och jag kunde känna efter hur det hade gått egentligen.
 
Det är inte helt lätt med adrenalinet pumpande. Jag ville resa mig direkt men vet av erfarenhet att det är bättre att ligga kvar och verkligen känna efter när man har haft ett sådant rejält fall. Risken är stor att svimma om man reser sig för snabbt även om det inte är huvudskador. Jag hade ont både i huvudet och hela vänstersidan men kände att ingenting var av den här gången. När pulsen hade lugnat ner sig lite kunde jag kliva upp och gå ut från banan själv.
 
Fortfarande med adrenalinpåslag hoppade jag upp på nästa häst som var Lucas. Han var framlongerad och fick en kortare framridning innan jag gick in på banan igen. Det blev ett oväntat stopp på första hindret. Antagligen på grund av att han blev rädd för ett annat hinder som inte var med i klassen som stod bakom, för när jag hoppade ettan nästa gång skyggade han ett tiotal meter i sidled i landningen, innan han hoppade resten av banan felfritt.
 
Efter en strykning av hästen som föll hade jag två hästar i 120, och det blev mest pannkaka av alltihop. 13 fel på första hästen och efter att mer eller mindre ha rammat hela trekombinationen på sista hästen utgick jag efter några skolande språng i långsamt tempo.
 
Kroppen värkte och besvikelsen var stor. Med facit i hand kanske jag inte skulle ha ridit vidare efter fallet. Men där och då så var inställningen den vi hästtjejer fått inpräntat i oss sedan vi föddes. Upp i sadeln igen. Fullfölja till varje pris. Det som inte dödar härdar.
 
 
Idag är det tisdag. Jag tog ridfritt igår för att kurera kroppen. Sidan känns mycket bättre, huvudet mår fint, men vänsterarmen går inte att lyfta. Jag har varit på risigt humör större delen av dagen eftersom det är så fruktansvärt irriterande när saker inte fungerar som det ska. Jag får kämpa för att få på sadel och träns och jag börjar känna att morgondagens tävling ligger i farozonen. Kvällens hoppträning får avgöra vad det blir imorgon.
 
 Min samshield får gå i graven efter helgens vurpa. Nya VG1-märkningen som ska skydda mer för slag från sidan känns högaktuell. 

/ Jenny - inte på topp