Att jobbba på en ponnyridskola del 14: Gräset är alltid grönast

Som bekant lär jag barn att rida på en alldeles fantastisk ridskola. Till min hjälp har jag 10 stycken ponnysar som jag älskar, ibland mer ibland mindre. Det pratas ofta om att ponnysar hittar på mer hyss än de stora hästarna och kära vänner efter 2,5 år kan jag intyga att det inte är någon myt, det är till 110 % sant.  Ponnysarna är liter mer oberäknliga, lite tjurigare och alltid hungriga.
 
Igår stod uteritt på schemat för en av grupperna och likt ett lemmeltåg lommade min ponnytrupp ut i det gröna. Alla ponnysar med ständigt kurrande magar lär sig snabbt att uteritt är lika med smörgåsbord, hittar man rätta knycken så kan man säker få i sig ett kilo gräs under 45 min strosande. En av våra ponnysar kör sitt eget race när det kommer till det mesta och inte helt oväntat så är det också han som frossar mest på uteritterna. Så fort det skrittas dyker han ner likt en pelikan. Men det är inte helt utan motsånd, ju äldre våra ryttaradepter blir ju duktigare blir de på att förhindra ponnyns snackstop.
 
Det leder till en dragkamp genom hela turen, varje stopp använde våran matglada ponny lite mer kraft och får man då hjälp av en dikeskant och gravitationen som igår så kan man råka tappa sin ryttare på det mest spektakulära sättet.
 
 
 
 
 
 
 
/Hanna - All kärlek till Näsets fantastiska ponnysar som bjudit på många skratt den här terminen och till alla mina härliga elever. Tack för den här våren!