Det bästa och sämsta att glömma på tävling

 
Alla har vi glömt saker när vi åkt på tävling, eller hur? Olika saker har olika stor betydelse, och det är med varierande framgång man kan låna ihop glömda saker. Så vad är egentligen bra saker att glömma?
 
Här kommer några:
Spö - Finns inte så stor variation på dem, somliga har med sig flera och det är lätt att låna. I värsta fall kan man skifta på banan med kompisen som startar före.
 
Sporrar - också något en del har med sig flera av, det värsta som händer är att man inte får tag i exakt den modell man använder själv men det har sällan en direkt avgörande betydelse för resultatet.
 
Grep - krångligt, men går alltid att låna någonstans någon gång under dagen.
 
Allehanda småprylar - handdukar, gummisnoddar, sadeltvål. Åter igen lite besvärande, men du kan säkert låna av grannen, om inte annat är det både enkelt och billigt att köpa nytt på tävlingsplatsen. (ok, handdukarna kan vara svåra att köpa men då får man offra en t-shirt eller nåt)
 
 
Men bland de värsta sakerna att glömma då? Ja där finns en hel del saker som är svåra att ersätta. Här kommer min topp tio på don´t forget-listan:
 
Nummer 10
Sadelgjord. Jag glömde nyligen mina sadelgjordar när jag var i Övik och tävlade. Besvärande, men jag lånade av grannar som red andra klasser och lyckades få mina gjordar levererade till dag två.
 
Nummer 9
Kavaj. Här gäller det att hitta någon i ungefär samma storlek som en själv som rider andra klasser. Gärna någon med samma färgval som en själv för att kunna matcha den övriga utrustningen.
 
Nummer 8
Vattenhinkar. Om det finns försäljning av hästartiklar på tävlingsplatsen kan man lösa det enkelt, annars blir det knivigt. Andra ryttare har i allmänhet inte med sig fler hinkar än de behöver själv.
 
Nummer 7
Träns. Har man en hyggligt normal häst med tränsbett går det ofta att lyckas låna ett träns, men har man en häst med en väldigt udda huvudstorlek eller annorlunda bett kan tränset hamna betydligt högre på listan över de värsta sakerna att glömma!
 
Nummer 6
Hö. Att glömma hästens mat är aldrig bra, det går ju liksom inte att vara utan den! Här gäller det att snabbt lyckas köpa hö, och hoppas att hästen inte är för känslig för snabba foderbyten.
 
Nummer 5
Hjälm. Nu börjar det bli knivigt! Här får man oftast låna av olika personer i olika klasser beroende på startnummer och så vidare. Storleken är viktig och risken är stor att du får ta på dig en svettig hjälm...
 
Nummer 4
Stövlar. Här är storleken ett ännu större problem! Att hitta någon med samma storlek på både fot, vadbredd och längd är inte det lättaste!
 
Nummer 3
Sadel. Nu kommer vi till prylar som absolut inte går att köpa nytt på tävlingsplatsen, och är minst sagt krångligt att låna.
 
Nummer 2
Hästens pass. Utan pass kommer du inte till start, så glöm det för allt i världen inte!
 
Nummer 1
Hästen. Nu tänker ni förstås att ingen kan väl någonsin glömma hästen?! Nej, det gör man nog inte om man själv åker med sin enda häst i släpet, men jag vet faktiskt en hästskötare som fick med sig en häst för lite en gång. Ryttaren var inte helt nöjd om man säger så! :)
 
 
Vad är det värsta ni har glömt någon gång?
 
/Jenny - skyldig till hö, pass och sadelgjordar - och en gång en annan ryttares hjälm!
 

Prästens lilla kråka skulle ut och åka... eller Björn tar sig an terrängbanan

Idag begav vi oss ut på tur min rultiga springare och jag. Med solen i ögonen och vinden i manen lämnade vi Näset med raska steg. På vägen ut mötte vi ridskoleponnyerna som hade prov sprungit runt terrängbannan inför lägrena, barnen var ystra och ponnyerna nöjda. De hade tagit sig runt med bravur, så snabbt som korta ponnyben med stora sommarmagar kan ta sig fram. Vi rycktes med i entusiasmen så efter våran vanliga runda tog vi oss till terrängbanan.
 
Blotta åsynen av första hindret fick Björnen att vackla. Bildäck som står upp är inte helt självklart för någon vars hinder består av målade pinner och någon enstaka grind. Vi bestämde oss därför för att skritta runt första varvet bara för att utvärdera oddsen för överlevnad och bekanta oss med farorna.
 
Men om den lilla ridskoleponnyn som nog egentligen gör sig bäst med en liten kärra bakom sig kan ta sig runt så borde även vi lyckas, den darriga ryttarinnan som blev medveten om sin dödlighet i samma veva som som tonåren nådde sitt slut och den lätt försträckta bruna springaren med lika lätt galna ögon. Så vi travade ut på banan, höll andan hela vägen runt men runt kom vi, fast att bara göra det i trav räknas egentligen inte. Det är som att säga att man tävlat 140 men stannat ut sig på första hindret.
 
Vi kände oss båda stärkta av travrundan och satte av i galopp men var båda eniga om att hålla oss i ett tempo så pass lågt att vi skulle kunna ändra oss utan att det skulle bli för smärtsamt. Däckhindret gled vi över med en stark dragning till vänster bort från däcken, sedan flög vi elegant över nummer 2 och 3. Fjärde hindret är ett plank med ett lägre alternativ som för oss var det enda alternativet, även där var vi väldigt eniga. Vi är nämligen väldigt mån om att hålla oss vid liv jag och min kamrat. Sedan kom tunnorna, jag kisade och var överlycklig att Björn inte gjorde desamma efter det kände vi oss oslagbara och seglade över sista, kastade ridspöet i luften likt Stig H Johansson och firade våran bragd med ett ärvarv.
 
Nöjda skrittade vi hemåt och kände oss som vinnare samtidigt som vi kände att någon mer avancerad terränghoppning kommer nog aldrig att ske. Och det beslutet är vi väldigt nöjda med.
 
Så här nöjd var Björn med sin insats
 
 
/Hanna - ett enigt lag är ett säkert lag

Sommarplågor i stall!

Sommaren bjuder oss hästägare på alldeles speciella i-landsproblem. Trojkan har identifierat ett par problemområden;
 
Det första är riktigt ytligt. Som hästägare kommer man inte få årets bästa solbränna. 
Med lite tur kan man variera t-shirt och sprida drängbrännan en aning på armarna, men benen går ofta helt förlorade.
 
När man sedan försöker fixa detta med att ha shorts under resterande stallarbete; kommer vi in på nästa obekvämlighet. Om du aldrig har packat hö i shorts så kan vi nog bara ta till ett Ingemar Stenmark uttryck; det är inte lönt att förklara för de som int begrip... Till er som testat kan vi bara beklaga.
 
Att man blir en nåldyna för mygg och broms hör ju hästlivet till, men en extra bonus är ju att både få smaka på och sedan gå runt och dofta Ultra Shield, efter förtvivlade försök att rädda hästen från insektsplågan. 
 
Sen är det ju den där gången man ska iväg på något, och kommer civilklädd för att ta in hästarna från hagen. Man vet om risken, men tänker att det borde gå att inte bli trampad. Men något med sandaler har en magnetisk påverkan på hästfötter... Och det stannar inte där, man kommer också mot bättre vetande gå in i någon Box för att kolla en vattenhink eller liknande. Sen åker man vidare med spån i sandalerna och tånaglar som är målade för att ingen ska se att de är blå under...
 
 /Sigrid, Jenny och Hanna önskar glad midsommar så här en dag försent!
Visa fler inlägg