Res dig efter varje smäll..

Vi gjorde en start på Näsets sommartävlingar, jag och Björn-grabben. Sedan föll vi, vi stupade med näsorna före och tumlade runt i ett dammoln ute på framhoppningen.
 
Man stryker sig efter en sådan vurpa, även om vi klarade oss bra. Björn kom undan med en vag skråma och jag är i ett stycke även om det inte kommer att twerkas de närmaste veckorna. Men av säkerthetsåtgärd stryker man sig.
 
Jag spenderade resterande del av tävlingen som funktionär, på läktarplats och vid sidan av. Lättnaden av att Björn klarade sig så bra brottades med besvikelsen och tröttheten av att aldrig riktigt få vara med. Med krattan i näven stod jag sedan och hatade mig själv, min klantiga ridning. Sedan lagom till att hindrena skulle byta plats ifrågasate jag hur kul det egentligen är att tävla. Är det verkligen värt det? Allt för att alltid snava på mållinjen eller sista räcket på framhoppningen.
 
Men sen kom Big boss, gjorde fläskdansen och dunkade mig på det oömma skulderbladet. För det är som de säger; the show most go on, damma av hjälmen, upp i sadeln igen, res dig efter varje smäll.
 
Så slutligen kravlade jag mig upp från den fosterställning jag hamnat i på framhoppningen och knatar rakryggad(och stel) mot nästa tävling - för vår tid kommer.
Foto: Therese Hallin/Linnea Gustin
 
 
 
/Hanna