Man måste ju prova i alla fall!

Ju högre nivå man når i ridningen, desto mer precision krävs det. För hopphästarna handlar det ofta om man att vid någon tidpunkt ifrågasätter bettet man alltid haft. Det fungerar bra, men inte perfekt. Det kan handla om så små skillnader som att man väljer mellan ett tvådelat eller ett tredelat bett, ett tjockt eller smalt. All för att få till en känsla som är bättre än bra, den ska vara perfekt.
 
Skrållan har alltid varit ganska vek i munnen och har gått på ett  mjukt gummibett, min favorit Sprenger duo:
Hon biter dessutom på bettet, därför är det bra om hon går så mycket som möjligt med gummibett så att hon inte nöter på tänderna. Hennes "problem" är att hon gärna släpper bettet, och då blir hon lätt lite för studsig mot hindren. Det har förvisso inte inneburit några som helst problem för henne att att sig över hindren än så länge, men ju högre hon hoppar desto viktigare blir det att få henne jämn i anridningarna. Eftersom två års markarbete inte gjort henne helt stadig har jag börjat fundera över bettalternativen.
 
Jag tyckte att jag hade en lysande idé med att kombinera hennes vanliga gummibett med ett hackamore. Så gjorde jag på Visen för några år sedan, fast då med ett tvådelat bridongbett. I hennes fall var det för att hon bet sig fast i bettet efter hinder, men hon var för känslig före hinder för att betsla upp. Jag provhoppade henne på hackamore vilket helt tog bort dragandet efter hinder, men styrningen kändes för dålig. Med kombinationen bett och hackamore gick hon lysande och hoppade hem fem raka segrar.
 
 
Jag satte ihop samma kombination fast med ett gummibett och provhoppade Skrållan på det i tisdags. Hon kändes hygglig men var ganska slö efter några dagar på bete så det var lite svårt att utvärdera bettet. Jag vågade mig ändå på att ta det på dagens tävling - tänkte att det värsta som kan hända är väl att det funkar dåligt och då släpper jag helt enkelt på hackamoretygeln (hade dubbla tyglar på henne istället för delta som på Visen) och rider på bara bettet, då blir det ju precis som vanligt.
 
Jag kan säga att där hade jag fel. Jag förstår inte riktigt varför, men Skrållan var betydligt piggare idag och blev vansinnigt stark! Det gick.. inte.. att rida på framhoppningen... De enda gångerna hon normalt sett är "stark" är när hon är slö och inte sätter under sig bak. Jag försökte att knacka igång bakbenen men fick bara till följd en ännu starkare och dessutom sur häst. Jag experimenterade med vilken tygel jag skulle hålla mest i. Provade enligt planen att rida bara på bettet, men det blev bara ännu värre. Det vinnande konceptet blev tvärt om vad jag hade trott - jag skulle bara hålla i hackamoretygeln.
 
Så in på banan gick jag med en lös bettygel, och hoppade i stort sett enbart på hackamore. Hon var en aning stark, men jag tror faktiskt att bara ett hackamore kan vara ett alternativ för framtiden. Kanske bara en annan modell av det. Hon hoppade ganska bra, jag inbillade mig att hon använde ryggen något mer och - det bästa och mest efterlängtade - hon gick helt jämnt fram mot hindren, inte ett enda släpp av stödet eller bjudningen, inte en studs vid förhållning!
 
Bettkombinationen blev alltså ett fullständigt fiasko, och imorgon återgår jag till ett säkert kort - micklemträns och bett. Men jag kommer definitivt att prova mer med hackamore framöver.
 
/ Jenny - det man inte provat vet man inget om