Utklassad av ponnyer



Big Boss har byggt en terrängbana. Den består av en liten slinga i naturen med ett fåtal hinder byggda av stockar och andra naturliga föremål.  De är inte höga alls, de flesta mellan 50 och 70 cm för att tjocka ponnyer med små ryttare ska kunna ta sig runt.

Efter ett markarbetespass med Skrållan red jag ut en sväng, och träffade Big Boss och hennes ridlägerelever vid terrängbanan.
Hanna och Björn har ju redan provat på banan, så jag och Skrållan ville inte vara sämre. Jag förstod redan på förhand att Skrållan inte skulle vara någon fälttävlanshäst, men ivrigt påhejad av små barn styrde jag mot en stock.

Skrållan förstod inte vitsen med att hoppa över något som inte var färgglatt och stod på en slät sandbana, så hon stannade förskräckt. Efter draghjälp av ponnyerna tog vi oss över. Nu var det dags för nästa hinder, två liggande tunnor. Skrållan stannade åter igen, både en och två gånger. Än en gång fick vi ta draghjälp av ponnyerna, och Skrållan hoppade högt över av rädsla att nudda det obehagliga hindret. 

Vid sista hindret, en tjock stock, återupprepade sig historien och min egen dotter, som är med på lägret och rider en lurvig b-ponny med någon slags kallblod i sig, skrattade och ropade "mamma Skrållan är en fegis!" 

Slutligen hade vi tagit oss över de flesta hindren och gav oss ut på hela banan, tryggt i svansen på en hoppglad ponny. Den här gången hoppade hon allt i första försöket, men man får nog trots allt summera det hela med att vi blev ordentligt utklassade av ponnyerna! 

 Lilla Bob och Fanny lyckades bättre än mig och Skrållan i terränghoppningen

/Jenny - håller sig på hoppbanan 

Res dig efter varje smäll..

Vi gjorde en start på Näsets sommartävlingar, jag och Björn-grabben. Sedan föll vi, vi stupade med näsorna före och tumlade runt i ett dammoln ute på framhoppningen.
 
Man stryker sig efter en sådan vurpa, även om vi klarade oss bra. Björn kom undan med en vag skråma och jag är i ett stycke även om det inte kommer att twerkas de närmaste veckorna. Men av säkerthetsåtgärd stryker man sig.
 
Jag spenderade resterande del av tävlingen som funktionär, på läktarplats och vid sidan av. Lättnaden av att Björn klarade sig så bra brottades med besvikelsen och tröttheten av att aldrig riktigt få vara med. Med krattan i näven stod jag sedan och hatade mig själv, min klantiga ridning. Sedan lagom till att hindrena skulle byta plats ifrågasate jag hur kul det egentligen är att tävla. Är det verkligen värt det? Allt för att alltid snava på mållinjen eller sista räcket på framhoppningen.
 
Men sen kom Big boss, gjorde fläskdansen och dunkade mig på det oömma skulderbladet. För det är som de säger; the show most go on, damma av hjälmen, upp i sadeln igen, res dig efter varje smäll.
 
Så slutligen kravlade jag mig upp från den fosterställning jag hamnat i på framhoppningen och knatar rakryggad(och stel) mot nästa tävling - för vår tid kommer.
Foto: Therese Hallin/Linnea Gustin
 
 
 
/Hanna
 
 
 
 

Kommer ni ihåg den där gången när...

När hästfolket samlas runt grillen kommer ofta många gamla historier fram. Det skrattas åt den ena saken tokigare än den andra, även om det kanske inte upplevdes som roligt av den inblandade personen just när det hände. 
 
Någon berättar om ett galet hästköp, någon har en häst som gillar att dricka läsk, en annan berättar om ett fordonshaveri på väg till en viktig tävling. Det är de mest spektakulära minnena som etsar sig fast. 
 
Den här dagen kommer för evigt att skrivas in i trojkans historieböcker. Om tio år kommer vi fortfarande att minnas den här dagen. 
 
Kommer ni ihåg den där gången på hemmatävlingen? När först Hanna gick omkull i det allra sista språnget på framhoppningen, och sedan gick Skrållans nya hackamore sönder efter fem hinder i vad som var på väg att bli en superrunda?! 
 
 
 
 
 
/ Jenny - väntar på vad Sigrid ska hitta på för spektakulärt imorgon, vi har ju en tävlingsdag kvar! 
 
Visa fler inlägg