Ryttarens inbyggda instinkter

Har ni tänkt på alla de där sakerna man gör som ryttare helt per automatik? Hur kroppen lär sig att reagera innan hjärnan ens hinner tänka. Till exempel när man står eller går bredvid en häst och känner hur bogen trycks mot ens sida, och man får snabbare fötter än en steppdansare när man rycker undan dem och slipper blå tår.
 
Eller när hästen försöker rymma och man instinktivt slår ut armen för att sätta stopp för färden. Det sägs att det bästa sättet är lära sig att inte göra misstag är att det blir riktigt kännbart när man gör dem. Och visst har vi alla hästmänniskor fått vår beskärda del av blå tår? Vi har också jagat lösa hästar under alldeles för lång tid på olämpliga (vägar tex) eller bara jobbiga ställen (plöjda åkrar och djupsnö) som fått oss att till varje pris vilja sätta stopp för onödiga rymningar.
 
Och allt det där instinktiva som sitter så djupt i kroppen, det följer med oss i det vanliga livet, oftast utan att vi ens märker det. Ens icke hästintresserade respektive eller vänner undgår dock inte fenomenen, och tycker oftast att vi är lite märkliga.
 
Ni vet, när man kör en riktigt gammal och seg bil och lutar sig framåt i uppförsbackarna och smackar.
Eller över huvud taget smackar på allt som rör sig för sakta.
Om någon går för nära så känner man ett behov att knuffa bort personen, eventuellt med hjälp av en armbåge i sidan...
När ens barn plötsligt springer iväg så reagerar man inte med vänta! stanna! utan med ptroooo.
Ens kalender handlar inte om veckonummer, utan om platser. När vännerna undrar när man är ledig kan det låta såhär:
- Är du ledig på helgen vecka 20?
- När är det då?
- 21-22 maj
- Jaha, nej då är det Falun.
- Ok, helgen efter då?
- Hmm, jo det är helgen innan Övik, då är jag ledig!
 
Man bedömer bilar efter hur mycket de får dra, och när man ser triss-skrapningen på TV bedömer man vilken sorts häst eller möjligen hästgård (om det är stora summor) man hade kunnat få för de pengarna.
När man träffar en kille får han ett plus i kanten om han har c-körkort, ytterligare ett plus om han har en bra dragbil.
De där snabba fötterna, de aktar sig inte bara för hästhovar utan de har ögon i närheten av alla tunga föremål.
 
Och så har vi en riktig ryttarklassiker. Lillfingret. Det har en tendens att alltid vilja ligga utanför det man håller i, precis som när man håller i tygeln. 

 
/ Jenny - eller är det bara jag?!
#1 - - Eva:

Nejdå, jag håller tex alltid hundkopplet i tygelfattning :-)

#2 - - Fia:

Ha ha så jävla klockren . Håller med om allt du skriver.

#3 - - Kina:

Har även fått höra av pojkvännen:
"Vet du om att du klappar mig på rygg/arm ibland på samma sätt som du klappar hästarna på halsen när de gjort nåt bra?"
"Jaha... Känn dig hedrad."