Dansa Pausa konceptet

Det är väldigt unikt att man har en utvecklingskurva som endast går uppåt när det kommer till hästar. Eftersom att det är levande varelser vi jobbar med så hinner det hända många saker som kan avbryta den där kurvan.
 
Vi vet alla hur det kan vara, hästar som halkar i hagen och får rehabliteras eller växer och får vila. Sen finns det ju också de där gångerna när vi fuckar up och eftersom att väldigt få av oss är proffs eller ens har samma känsla som Malin Baryards ridstrumpa så får man helt enkelt räkna med att det händer.
 
Björnen luktade bränt på framhoppningen igår, han var motsträvig i andridningarna och spänd i sprången. För så vitt han vet så var det jäkligt jobbigt att hoppa förra gången han gjorde det och han är inte alls sugen på att det ska vara så jobbigt igen. Hade det varit för 1,5 år sedan hade jag mentalt kollapsat där och då när Björn stackaren vägrade hoppa oxern. Domedagsprofeten hade kommit staplande och piskat mig gul och blå. Nu är jag mer trygg i att när skit händer så gör vad som går att göra av situationen och se vart det bär.
 
Björnen gick in och var tveksam men blev mindre tveksam för varje hinder och även om han hoppade så spänt att jag idag går som Agda 97, kom vi runt.
 
Vad vi har då? Vi har en paus i våran kurva. Vi får knega på småhinder, i låga klasser tills Björnen inte är det minsta osäker på om att hoppa är det roligaste i världen.
 
Om det är ett misslyckande? Nej inte direkt, ett misslyckande hade varit att forsätta pressa honom tills man inte definitiv satt skräck i Björn kroppen. Ett misslyckande hade också varit att brutit ihop, tyckt att allt alltid är så värdelöst istället för att jobba med den situationen vi har idag.
 
Man dansar och pausar, det är tjusningen och det är sporten.
 
/Hanna - börjar nästan bli vuxen