Dansa Pausa konceptet

Det är väldigt unikt att man har en utvecklingskurva som endast går uppåt när det kommer till hästar. Eftersom att det är levande varelser vi jobbar med så hinner det hända många saker som kan avbryta den där kurvan.
 
Vi vet alla hur det kan vara, hästar som halkar i hagen och får rehabliteras eller växer och får vila. Sen finns det ju också de där gångerna när vi fuckar up och eftersom att väldigt få av oss är proffs eller ens har samma känsla som Malin Baryards ridstrumpa så får man helt enkelt räkna med att det händer.
 
Björnen luktade bränt på framhoppningen igår, han var motsträvig i andridningarna och spänd i sprången. För så vitt han vet så var det jäkligt jobbigt att hoppa förra gången han gjorde det och han är inte alls sugen på att det ska vara så jobbigt igen. Hade det varit för 1,5 år sedan hade jag mentalt kollapsat där och då när Björn stackaren vägrade hoppa oxern. Domedagsprofeten hade kommit staplande och piskat mig gul och blå. Nu är jag mer trygg i att när skit händer så gör vad som går att göra av situationen och se vart det bär.
 
Björnen gick in och var tveksam men blev mindre tveksam för varje hinder och även om han hoppade så spänt att jag idag går som Agda 97, kom vi runt.
 
Vad vi har då? Vi har en paus i våran kurva. Vi får knega på småhinder, i låga klasser tills Björnen inte är det minsta osäker på om att hoppa är det roligaste i världen.
 
Om det är ett misslyckande? Nej inte direkt, ett misslyckande hade varit att forsätta pressa honom tills man inte definitiv satt skräck i Björn kroppen. Ett misslyckande hade också varit att brutit ihop, tyckt att allt alltid är så värdelöst istället för att jobba med den situationen vi har idag.
 
Man dansar och pausar, det är tjusningen och det är sporten.
 
/Hanna - börjar nästan bli vuxen
 
 
 

Dygnet behöver fler timmar

Pinsamt länge sedan jag skrev nu. Mitt dygn skulle behöva innehålla fler timmar, så ni kan nog inte räkna med några särskilt fyndiga inlägg från mig den närmsta tiden. Det blir nog mest vardagstugg som inte kräver för mycket tankeverksamhet.
 
På söndag är det dags för tävling nummer två för säsongen, det blir Sven och Lucas som går där också. De skötte sig bra i Härnösand, Lucas var visserligen så spänd så han knappt kunde röra sig i första klassen men var felfri i andra. Sven har mognat en hel del senaste året och kunde för första gången bete sig ordentligt på tävlingsplatsen, han gjorde två stabila rundor med ett nedslag i första och felfritt i andra.
 
Skrållan har tagit det lugnt och ska inte tävla förrän i april. I övrigt i stallet står några 3- och 4-åringar på inridning och utbildning. De jobbar med varierad framgång, en inridningshäst ser galen ut men sköter sig finfint, en annan ser snäll ut men har visat sig vara extremt svår. Det är inte alltid som man tror med hästar, men huvudsaken är att det går framåt i alla fall.
 
Utöver alla hästar som ska skötas och tränas så håller jag mycket hoppträningar, för närvarande är jag regelbundet på fem olika klubbar. Dessutom håller jag ju på och utbildar mig både som c-tränare och banbyggare, vilket också kräver tid som ska hittas någonstans. Så ja, några timmar till på dygnet hade inte skadat. Eller en extra dag på veckan kanske?
 
Lucas med storebror Cruzero i Härnösand
 
/ Jenny

Björnen joggar ur sig gårdagens grispass

Gårdagens hoppträning var kanske det grisigaste jag och Björnen åstadkommit tillsammans. Svetten lackade, ben blev stumma och handen var ömsom stum, ömsom frånvarande. 

Ibland blir det så, man har egentligen tänkt mysa runt en caprillibana men så blir det ridtekniskt haveri så Björnen plötslig hamnar på crossfit och får kräla ut ur manegen. 

Det man får göra då är att jogga ur slaggen  och hoppas att Björn hästen består till 60% av teflon. 

/Hanna
Visa fler inlägg