Att våga vara rädd

Det är nog nästan precis en månad sedan vi föll, jag och Björn-hästen. Eftervågorna har varit ett kiropraktikerbesök till Björn, ett behov av kiropraktiker till mig och en hopprädd chafför.
 
Min styrka som ryttare har alltid varit att jag iprincip är helt orädd, enda tills nu då. Jag är rädd för att det ska hända Björn något, han är mitt livs häst och jag vet att jag aldrig kommer hitta en häst som han igen - som jag faktiskt har råd att köpa.
Jag är rädd för att falla igen. Inte för att stanna eller för att hoppandet i sig är obehgaligt, nej det är bara risken för att det ska gå åt helvete jag är rädd för. Rädslan för felaktiga beslut som leder till långsamma beslut och velig ridning.
 
Men jag älskar att hoppa och när man inte är bekant med en känsla är den mycket lättare att registera. Det är lätt att lägga ihop vad jag gör när jag känner mig rädd och i vilket läge jag känner mig rädd. Sen får man helt enkelt bita ihop och göra sitt allra bästa för att kontrollera sin rädsla. Infallet av att vilja lägga in nödbromsen innan hindret eller klacka iväg min stackars springare får jag helt enkelt försöka hejda.
 
Under veckan har det faktiskt blivit bättre, från att inte kunna styra upp på hinder över 50 cm till att göra en halvt godkänd runda på tävling igår.
 
Så vi krigar vidare. För så här är det, man måste tillåta sig själv och acceptera att man är rädd. Sedan är det bara att ta tjuren vid hornen och göra det där som känns ilande i hela kroppen och göra det enda tills det inte känns alls.
 
/Hanna - hoppar vidare