Inte så dumt att vara lärling

 
Snart kommer nästa inslag om Kellys inridning, vi har filmat och grejat med det, nu skall det bara klippas. Ni kommer se en liten ändring i upplägget där, det är Jenny som rider.
 
Jag har jobbat mycket med unghästar, tillräckligt mycket för att veta hur lång tid det tar om något går fel i början. Också tillräckligt länge för att veta att alla unghästar är olika, det som fungerar på en - fungerar inte på alla. Det dummaste man kan göra är att chansa, en skrämd häst kan ta lång tid att få ordning på.
 
Så varför tog jag hjälp med Kelly, när jag klarade mig själv med Zantino? Jo, det märktes mycket snabbt att hon hade nära till hands att bli frustrerad om hon inte förstod exakt vad som väntades av henne, och hon är snabb, spänstig och mycket uppmärksam. På en sådan hästtyp har man inte råd att göra fel, och de är inte bra projekt om man inte har ridit in ett mycket stort antal hästar tidigare. När en sådan häst signalerar att den är obekväm, gäller det att vara mycket snabb att lägga märke till det och välja rätt åtgärd. Med att lämna över ett par pass till Jenny som har mer rutin, undvek jag att utsätta hästen för eventuella missförstånd. Eftersom jag var med själv så lärde jag mig hur jag ska arbeta med henne, och tack vare det har jag inga problem med att rida henne själv idag.
 
Jag ser det lite som att vara lärling. Jag gör så mycket som jag kan göra bra för dagen, kommer för svåra moment så lämnar jag över dem, men är med och lär mig efter vägen. 
Jag tror att detta kan vara ett bra sätt för de flesta som vill lära sig att jobba med unghästar. Bättre att gå bredvid med någon som kan än att återuppfinna hjulet...
 
/Sigrid - har lärt sig tillräckligt mycket för att förstå att det finns mycket jag inte kan...

Hanna vs ponnysarna

Som ni vet har jag och ponnysarna en del duster.  

Förra veckan var det slaget om lunch höet. 

Ponnysarna går nämligen på diet efter sommaren. Det innebär fasta måltider i rimliga mängder. Lunchen serveras ute i deras gemensamma hage med nogrannt vägda påsar. 

Min game plan var för att få bäst spridning att kliva in i hagen och jobba av fältet. Vad jag inte hade räknat med var ett ler-träsk och en snål kärring till ponny.

Första två säckarna avlöpte väl, sen blev någon i gänget girigare än krösus och skulle ha alla högar. Det innebar att det for ponnysar till höger och vänster som försökte fly en fläckig arg bakdel. När det då blev som viktigast att kunna röra sig snabbt och lätt likt alverna hade jag lyckats hamna mitt ute i leran. Stöveln låg nätt och jämt synlig och var tvungen att överges då en hop ponnysar blev dit sparkade. I sista stund lyckades jag rycka med den och lerig från topp till tå rulla ut från hagen. 

Något stukad men inte slagen, jag gjorde come back med ny taktik som kort och gott innebär att inte gå behind enemy lines 

/Hanna- utjämnar alltid i slutändan 


Bra ridning inspirerar

Höstens tävlingar har inte varit jättespännande. Jag har sett en del tveksam banbyggnad, dålig ridning och halvdant skötta underlag. Jag funderade ett tag på att skippa Volkswagen-tävlingen i Umeå av snålhet, jag skulle ju ända bara rida unghäst. Men jag är så glad att jag inte gjorde det. Så mycket mer inspirerande det är att åka på en riktigt bra tävling, och så utvecklande det är för hästarna att gå på bra banor med bra underlag och lite mer spektakulära hinder och omgivning.
 
Skrållan, som hemma förra helgen inte tog sig över första hindret eftersom hemmaridhuset såg annorlunda ut, har agerat som ett rutinerat proffs och hoppat felfritt i samtliga klasser i helgen. Första dagen var riktigt bra. Andra dagen var ridbarheten ännu bättre, men hoppningen lite sämre. Lite tråkigare kanske man skulle säga, hon gör ju allt hon ska på ett väldigt enkelt sätt, men kan se lite halvtråkig ut när hon inte är så imponerad av uppgiften. Dag tre visade hon fin hoppning igen, men var lite sämre att rida. Hon blev hög i nacken och gick gärna uppåt vid förhållningar så att det blev studsigt, men hon svarade ändå bra både framåt och tillbaka. Kort sagt en riktig kanonhelg, och det blev en lätt hemresa!
 
Med en enda häst i 120-klass var jag klar tidigt alla dagar och hann både duscha, putsa utrustning, titta på TV och ta eftermiddagspromenaden innan 150-klassen började på lördagen. Jag passade på att gå banan eftersom jag tycker att det är roligare att titta när man vet vilka svårigheter som möter ryttarna. Det märks att det är länge sedan jag hoppade några som helst höjder, hindren kändes ohyggligt höga. Det fanns en del bra ridning att se och några fantastiska hästar, blandat med mer ”normala” hästar och ryttare om man nu kan kalla det så på den nivån. Alla hästar och ryttare är förstås jätteduktiga, annars hade de inte nått ända dit, men man ser helt klart skillnad på ekipagen.
 
Riktigt kul var det i alla fall att få se hästar och ryttare med kvalitet, och det gjorde att man blev sugen på mer tävlingar av bra klass. När man ser bra ridning blir man mer motiverad att träna och förbättra sig själv, istället för att tugga på i samma hjulspår och vara hyffsat nöjd. Synd bara att det går mot vinterdvala nu och det dröjer ett halvår innan cirkusen drar igång igen. De stora tävlingar som är kvar i år är helt enkelt inte värt resan för mig i dagsläget.
 
Silverpilen hörde inte till lyxåken, men duger fint åt mig!
 
Stjärnan!
 
En bra plats på mitten av läktaren avspärrad för filmning. Smart!
 
/Jenny - risken om man lutar sig tillbaka är att man slutar att utvecklas
Visa fler inlägg