Att klaga på tävlingar

 
Idag har jag stått flera timmar i ett regn av typen "isdusch". Det gick genom dubbla jackor och skorna typ lukrades upp och flöt iväg. Jag var funktionär. 
 
När säkerhetsskållorna löstes ut var de svåra att hitta i vattenpölarna på banan. Och ändå klagade inte kidsen jag stod där med. De bara sträckte ner sina små händer i gyttjan och kände sig fram tills de fann dem. Ingen hade betalt för detta lidande. Men eftersom vi vill att vår klubb ska arrangera fina tävlingar så var det bara att bita ihop och hugga i. Så funkar det inte bara hos oss på Näset, så är det hos många klubbar i landet. Föräldrar, syskon, sambos, ridskoleryttare och tävlande lägger tusenvisa timmar på att bära bommar, måla hinder, baka till fiket, vakta parkeringar, rigga tidtagning, organisera arbete, röja utanför banan, städa toaletter etc. För att vi som tävlar ska kunna åka dit och ha en fin dag. Det är ganska mäktigt när man tänker på det.
 
Det är enkelt att klaga på tävlingar. Trojkan skall inte friskrivas från att ha klagat på diverse praktiska arrangemang, parkeringar, banbyggnad och tillgång till choklad... Men innan man drar iväg sitt klagomål kan man ju tänka på alla dessa eldsjälar som verkligen slitit hårt. Vissa grejer kanske man bara kan hacka i sig, man behöver inte gnälla för sakens skull. Och är det ngt som faktiskt verkligen inte fungerar, kanske man kan påpeka det på ett trevligt sätt, för att ge klubben chansen att ordna ännu bättre tävlingar, inte för att döma och anmärka.
 
/Sigrid - blöt och kall, men stolt över Näsets RS

Det borde finnas gult kort i ridning med.

 
Det är inte så lätt att bli en tävlingsryttare, erfarenhet tar många år att samla på sig Och man måste få misslyckas ibland. Dock finns det erfarenhet som man helst undviker att göra, eftersom man slår sig så vansinnigt mycket.
 
Idag har jag varit funktionär på ponnytävling, i de lägsta klasserna. Det fanns en hel del ekipage där hästen, ryttaren eller i bästa fall båda utförde riktigt fina prestationer. Sen fanns det de som det inte gick lika bra för, och en del av dem kanske bara hade en dålig dag, eller råkade göra misstag. Sen kommer vi till de jag hakar upp mig på. Ryttarna som rider farligt.
 
Som jag ser det är det inte barnen eller ponnyn som skall hållas ansvarig, men ett gult kort till föräldrar eller tränare kunde ibland vara på sin plats. Om ponnyn går i sexhundrameterstempo och kliver av sju meter utifrån så går den inte att tävla annat än i Grand National! 
Ligger man så stort blir det ofta en tvärnit framför hindret, där ponnyn fungerar som gummibandet i en slangbella och barnet... Ja, ni fattar... Eller så går man ner i bakkanten på längdhinderna, och av allt som kan vara mysigt att göra tillsammans med din häst så är inte att ramla en av de sakerna. 
Man är inte tävlingsklar om man inte kan få igenom en förhållning. Eller inte förstår att man borde ta en. Då är det läge att få instruktion om hur man rider i ett avvägt tempo.
Att låta sina barn hoppa riktigt usla hopphästar är också märkligt. Som att låta dem åka bil med en blind chaufför ungefär. Att man inte har så mycket pengar håller inte som ursäkt, är hästen farlig att rida är det ju bättre att avstå och åtminstone behålla hälsan. Tycker jag i alla fall, men jag är ju inte förälder...
 
Att dessutom stå vid staketet och bröla uppmaningar om att GALOPPERA!!!!! När telningen redan håller på att knäcka Secretariats världsrekord från 1973, borde ge rött kort.
 
/Sigrid - rädd gammal gnällkärring
 

Brist på respekt i stallet

Idag tänker jag vara gnällig. En riktig gnällkärring faktiskt, en sån som är hundra år gammal, klagar på dagens ungdomar och påstår att allt var bättre förr.
 
Dagens ungdomar - där kom det - går i allt större utsträckning omkring med hörlurar i öronen. De skärmar av sig från omgivningen och stänger in sig i sin egen lilla bubbla med favoritmusiken. På ett sätt kan jag förstå det. I den allt mer livliga värld vi har omkring oss kan det vara skönt att kunna "stänga in sig", även när man inte har en dörr att stänga. Men ta för fan ur lurarna när ni kommer till stallet.
 
Jag kommer aldrig att vänja mig vid och acceptera att man stänger ute omvärlden när man hanterar eller rider hästen. När du mockar, ok. Men aldrig under ridning. Inte bara är det en säkerhetsrisk, det är också otroligt respektlöst mot både hästen och omgivningen. Hörseln är ett av våra viktigaste sinnen, och eftersom det är flyktdjur vi hanterar är det viktigt att vi, precis som hästen, reagerar på ljud.
 
Jag ska ta några praktiska exempel för att förtydliga mitt budskap:
  • Du är ute och rider i skogen, och hör en gren knäckas en bit bort. Din häst flyr inte av ljudet från grenen, däremot åsynen av älgen några sekunder senare. Har du missat ljudet är du inte beredd.
  • Du trimmar din häst på ridbanan och hör hur det börjar klinga. Hästen har trampat på sin sko som nu är lös. Du tar upp hästen till stallet igen. Hade du inte hört ljudet utan fortsatt att rida med den lösa skon kanske hästen till slut hade trampat in kappan eller en söm i hoven och blivit blockhalt.
  • Din häst som kändes fin igår har en begynnande infektion i kroppen och börjar andas ovanligt tungt under passets gång när ansträngningen ökar. Du missar detta varningstecken när du istället höjer volymen då din favoritlåt kommer upp.
  • En person som kommer in i ridhuset ropar att hennes häst är ung och mötesskygg, så att alla ska veta och kunna ta hänsyn till det. Du hör ingenting och galopperar en stund senare rakt mot unghästen som flyr och kastar av sin ryttare.
  • En annan ryttare frågar dig när du rider förbi om det är ok att ändra lite på cavalettibommarna, men får inget svar.
Jag säger det igen. Det är respektlöst! Använd dina hörlurar hur mycket du vill på bussen, men i stallet ska fokus ligga på hästen och omgivningen!
 
 
/ Jenny - bitterfitta
Visa fler inlägg