Style by Hanna - Foderhantering

När vårsolen strålar och foder ska bäras då åker de tunna nylonbyxorna(ridbraxor är ju så ute) på. Genom leran tar man sig bäst framstapplandes på vita styltor och i som vilken annan modebloggare åker skinnpajen fram så fort snön börjar tina. 

/Hanna - Har övegett ridmodet och hetsar vidar med mina heels 
 

R.I.P Oscar

 
Idag har Trojkan och Näset sorg. Vår fina stallkatt Oscar har oväntat somnat in. För gråsparvarna i privatstallet gör det inte så mycket, men för oss andra kommer det vara tomt när det inte längre finns någon svartvit liten katt som håller sällskap när man mockar.

/Sigrid

I snökaosets spår

Resan hem igår blev en av de värre körningarna i mitt liv. Vädret gick från dåligt till sämre när norrlandskusten visade sin sämsta sida. Både den redan kraftiga vinden och den blöta snön ökade ganska snabbt när vi lämnat de centrala delarna av Umeå. Eftersom jag hade gjort tävlingens absolut sista start dröjde det till runt halv sex på kvällen innan vi kom iväg.
 
En sak hade vi med oss. Sommartiden gav en timmes extra värdefullt dagsljus. När mörkret föll, snön lade sig decimetertjock över lyktorna och torkarbladen täcktes av snö- och isklumpar kändes det annars inte som att så mycket jobbade i rätt riktning. Mitt resesällskap var av förklarliga skäl inte alltför muntert, men å andra sidan hade jag så fullt upp med att hålla lastbilen rak och se vägen att jag knappast var särskilt pratglad heller.
Vid ett tillfälle var snön så djup och tung på vägbanan att jag tappade fart och blev tvungen att växla ner - i nedförsbacke! Vid höga kusten-bron lyste varningsskyltarna rött - hård vind, sänk farten.
 
 
Men hem kom vi, hela och välbehållna framåt elvasnåret. Sven stapplade ut på stela ben, märkbart tagen av sin allra första långresa. Det jobbigaste för honom var nog att han ville hålla koll på allting, han har stått med spetsade öron och huvudet över boxdörren sedan torsdag kväll. Att äta hö blev ett störningsmoment, eftersom han då måste ta in huvudet. Han har varit väldigt spänd på tävlingsbanan men skött sitt jobb utan större anmärkningar, ett nedslag fredag och lördag pga spänningar, och felfri söndag.
 
 
Skrållan, som också gjorde sin första resa, var betydligt lugnare och hade också massor av energi kvar sista dagen. Hon var felfri fredag och söndag i 110. Lördagen debuterade hon 120. Hon kändes fantastisk på framhoppningen, men på banan spände hon till en aning och började hoppa vansinnigt stort. Eftersom hon gjorde det med spänning hoppade hon inte igenom sprången och ibland kändes det som att man aldrig skulle landa.
 
 
 
Det kan bli så ibland med unga och oerfarna hästar. De känns så stadiga och bra på en höjd, men när man ställer dem inför en ny höjd så vet de inte hur mycket de behöver ta i. Även om Skrållan gick runt på ett nedslag och fick en lilavit rosett så betyder det inte att det är grönt att fortsätta likadant. Att hästen hoppar stort är inte nödvändigtvis bra, bara om den gör det avspänt. Annars är det läge att ta ner hästen en nivå för att inte befästa onödiga spänningar i den.
Hon fick alltså hoppa 110 på söndagen, och där var hon fantastisk. Lugn, ridbar, och storhoppande på det avslappnade sättet.
 
/ Jenny - ser fram emot fortsättningen med dessa unghästar
Visa fler inlägg