Den tittiga ryttaren

Björn har ett problem. Så fort grinden, små svarta bågar eller vattenmattor dragits fram så blir hans chafför spänd, stark och svår att lotsa till hindret. Ni känner alla till uttrycket Tittig.

Den tittiga ryttaren länger galoppsprången och sedan 4 utifrån klämmer in sina spetsiga hälar (i det här fallet)i den mjuka Björn magen. Björnen agerar då som den goda lagkamrat han är och skjuter sig framåt som en kanonkula. Det resulterar i att själva hoppandet uteblir, det är helt enkelt inte möjligt att hoppa med de förutsättningarna.

Hur råder man då bot på den tittiga ryttaren? Hoppa titthinder ofta och ge hen gärna ett mantra som tillexempel "vänta,vänta, vänta" eller det trygga räknade t"ett,två,ett,två" eller varför inte göra som Stig Helmer "jag är inte rädd, jag kan hoppa".  
Den tittga ryttaren kommer då att komma upp mot hindret och inte rida iväg som en annan Kapten Haddock! 


Träna väl!/Hanna och Björnen

De riktiga tjejerna vs stalltjejerna

 
Jag har alltid undrat över hur det är att vara en riktig tjej. Som född hästfanatiker är det lätt att missa hur det går till. Som barn hjälpte jag aldrig till i köket, jag skottade vägen till hagarna och slog ner hagstolp. Det var ytterst motvilligt jag klädde upp mig, då det kändes stelt och konstigt att ha kläder som inte fick smutsas ned. Hade jag varit en serieprinsessa så hade jag utan tvekan varit Fiona i Schrek.
 
I stallet är det ju oftast mest tjejer, så man har inte så mycket för att vänta på att någon större och starkare skall komma och bära sakerna åt en. Det är bara att hugga i själv, den insikten sitter i ryggmärgen, till och med de spädaste hästtjejerna brukar kunna rulla en överfull dyngkärra och bära 10 kassar hö. Och en sida av oss är stolta över detta, samtidigt som en annan sida vet att riktiga tjejer inte har samma attityd som en norrländsk skogshuggare på 40-talet. Riktiga tjejer söker vård om de skadar sig (vilket är klokt), stalltjejer är livrädda att röja hur mycket det slog sig. Märkligt egentligen, men antagligen för att vi inte har råd att tveka eller bli rädda.
 
Det är ofta en ganska rak och bestämd ton i stallet, våra ridlärare är fostrade av gamla militärer, och hästar trivs ofta med tydlighet. Därför kan man ofta känna sig lite klumpig och barsk bland riktiga tjejer, de är ofta bättre på trevligt småprat och mjukare i sättet. 
 
Många hästtjejer kan nog känna att man inte vill vara helt och hållet tjejig, men inte heller man. Det sköna med att bli äldre och gråare är ju faktiskt det grå. Allt behöver inte vara svart eller vitt. Man kan bära spånbalar i klänning:)
 
/Sigrid - otjejig tjej

Nosgrimmor

Vilken nosgrimma använder du och varför?

De allra flesta har nog inte en tanke på varför de använder sin nosgrimma. Den satt på tränset när de köpte det. Den var snygg. Få funderar över nosgrimmans ursprung och dess nödvändighet idag.

Jag har hört de som påstår att de har nosgrimman för att stabilisera bettet. Hur funkar det? Nosgrimman är en separat del av tränset som inte har kontakt med bettet.

 

Nosgrimmans funktion som munstängare tål att tänkas på. Om hästen gapar så mycket att vi känner ett behov av att stänga igen munnen, borde man då inte söka orsaken till att hästen gapar? Problemet ligger sannolikt inte i vilken nosgrimma du har, utan mer troligt i hästens munhåla, tränset och bettets tillpassning, och mest sannolikt din hand och helheten i din ridning. Det hjälper inte att du har en mjuk hand om du rider din häst på bogarna. Då kommer du att få ett motstånd mot din hand vid förhållning, oavsett om förhållningen är mjuk eller inte.

Jag har läst olika versioner om nosgrimmans ursprung. En är att förhindra att hästen bröt käken vid fall i full galopp. Genom att hålla munnen stängd fastnade inte underkäken i marken när hästen föll.

En annan är från armén, där man red med grimma under tränset för att kunna binda upp hästen. Man utvecklade då nosgrimman, med en ring undertill i samma syfte som grimman som tidigare satt under tränset. En tredje variant är förstås som dekoration.

Vad nosgrimman har blivit idag är ett medel att stänga hästens mun med. Vi har lärt oss att munnen ska vara stängd. Punkt. Problem med gapande mun löses med att dra åt nosgrimman istället för att trimma bättre. Från början använde man två sorters nosgrimmor - Remontnosgrimman på unghästar och den engelska nosgrimman på äldre hästar. Aachennosgrimman dök upp i slutet av 60-talet och hade ett enda syfte – att stänga hästens mun.

 

Idag sitter det en aachengrimma på nästan varje träns. Hur många ryttare har ens funderat över varför de använder underremmen?? Det första jag gör när jag köper ett nytt träns är att plocka bort den. Jag sparar den alltid, ifall jag någon gång skulle behöva den. Det har hittills aldrig hänt. Varför stänga igen munnen mer än nödvändigt? Prova att ta bort underremmen och se om du märker någon skillnad. Om inte – låt bli att sätta tillbaka den.

När jag fortfarande red ponny var jag på en clinic med Peter Eriksson, en av dåtidens stora ryttarstjärnor. Som avslutning skulle han rida en av norrlands mer kända hopphästar. En stor och stark häst som alltid gått starkt betslad. Efter att ha ridit den i fem minuter stannade han och bad personalen om att ta bort underremmen. Han förklarade att en stark häst kan kännas ännu starkare om man spänner åt nosgrimman för mycket, då spänner den emot trycket.

 

De orden har levt kvar i mitt huvud ända sedan dess. Jag lättade genast på min ponnys nosgrimma två hål (som för övrigt en dressyrtränare fått mig att dra åt hårt eftersom min ponny gick med käken på sned) och har ridit med lösa nosgrimmor sedan dess.

Jag använder i stort sett alltid en löst spänd engelsk nosgrimma. Den gör med andra ord ingen verkan alls. På unghästar kan jag använda en remontgrimma, som kan vara till hjälp när unghästen ska lära sig att hantera bettet i munnen. När Skrållan så hade slagit huvudet i boxen vid tävlingen i Falun i våras och hade ett sår precis där nosgrimman skulle ligga var valet enkelt. Plocka bort den.

 

Kina var en mycket het häst med ganska svår mun. Jag har provat olika nosgrimmor och bett på henne, men aldrig med några banbrytande framgångar. Vi nöjde oss istället med en lös engelsk nosgrimma. Det största syfte den hade var att vara hållare för hennes nosnät som däremot kom att bli en viktig del av hennes utrustning vid tävling utomhus. Hon var nämligen extremt känslig mot pollen och insekter på sin nos. Hon gapade visserligen ibland vid förhållningar, men eftersom förhållningen gick igenom så spelade det ju ingen roll. Tvärtom vill jag att hästen ska ha möjlighet att öppna munnen för att minska trycket på tungan om det vid något tillfälle skulle bli ett obehag för den.

 

Jag rider en del utan nosgrimma, främst hemma. Jag har tävlat utan nogrimma också, men ska jag vara ärlig så tycker jag nog att det är snyggare med. Utan känner jag mig lite som en western-wannabe som inte riktigt vet hur man gör men börjar med att försöka se ut som en westernryttare. Det händer att jag ses på någon häst med aachennosgrimma också. Det är i så fall en häst jag rider vid enstaka tillfällen och som har egen utrustning.

Anledningen till att jag tävlat utan nosgrimma är provokativ. Att tävla hoppning utan nosgrimma anses onormalt. Eftersom jag dessutom vet att många unga ryttare tittar när jag rider är det ett medel till att få folk att tänka efter. Varför rider hon utan nosgrimma? Vad jag vill uppnå är inte att folk ska sluta att använda nosgrimma, utan helt enkelt bara att tänka. Hur använder jag min nosgrimma och varför? Jag hoppas att det kommer en dag då man slipper se ryttare dragandes i tyglarna på en häst med hårt åtdragna dubbla nosgrimmor.

 

 
/ Jenny - det är skillnad på att lära och att tvinga
 
Visa fler inlägg