Den stora färden

Nåväl, resan till dagens pay'n jump var inte mer än 25 minuters skumpande enkelväg. Men för en viss liten häst var det den första färden hemifrån. Idag var det nämligen äntligen dags för Björn att få ta det första stapplande steget mot att bli tävlingshäst.
 
Det finns en lång lista av saker som kan bli stökiga eller gå på tok när man ger sig av, speciellt första gången. Kommer lastningen bli en brottningsmatch? Kommer han tappa sin ryttare under framridningen och allt som den innebär? Hur många hinder kommer vi sprattla oss över och kommer vi lämna tävlingsbanan i ett stycke? 
 
Det visade sig att Björn tog sig an äventyret lika entusiastiskt som till allt annat han prövat sig på. Lastningen gick lika elegant som en wienervals så länge det fanns havre med i bilden, om än på stela ben. Framridningen bjöd på små stegrande ponnysar och en yrslig karusell av hästar med vilsna ryttare, men Björnen sprättade på och var inte ens i närheten av att tappa sin ryttare. Själva tävlingsmomentet var spänt, Björn tog sig an hindrerna som om de var ormgropar eller eldringar han hoppade över vilket ledde till en del spasmiska rörelser från chafförens sida för att hålla sig kvar. 
 
Summan av kardemumman då; Ibland är det inte så jäkla omständigt som man kan tro, vissa dagar har man nedförsbacke och medvind. Björn får mycket väl godkänt på alla plan och nu håller vi utkik efter fler möjligeter att få komma ut och leka tävlingshäst. Förslag på pay'n jump eller liknande i Sundsvalls området tas tacksamt emot!

 
/Hanna - i ett stycke.