Den stora färden

Nåväl, resan till dagens pay'n jump var inte mer än 25 minuters skumpande enkelväg. Men för en viss liten häst var det den första färden hemifrån. Idag var det nämligen äntligen dags för Björn att få ta det första stapplande steget mot att bli tävlingshäst.
 
Det finns en lång lista av saker som kan bli stökiga eller gå på tok när man ger sig av, speciellt första gången. Kommer lastningen bli en brottningsmatch? Kommer han tappa sin ryttare under framridningen och allt som den innebär? Hur många hinder kommer vi sprattla oss över och kommer vi lämna tävlingsbanan i ett stycke? 
 
Det visade sig att Björn tog sig an äventyret lika entusiastiskt som till allt annat han prövat sig på. Lastningen gick lika elegant som en wienervals så länge det fanns havre med i bilden, om än på stela ben. Framridningen bjöd på små stegrande ponnysar och en yrslig karusell av hästar med vilsna ryttare, men Björnen sprättade på och var inte ens i närheten av att tappa sin ryttare. Själva tävlingsmomentet var spänt, Björn tog sig an hindrerna som om de var ormgropar eller eldringar han hoppade över vilket ledde till en del spasmiska rörelser från chafförens sida för att hålla sig kvar. 
 
Summan av kardemumman då; Ibland är det inte så jäkla omständigt som man kan tro, vissa dagar har man nedförsbacke och medvind. Björn får mycket väl godkänt på alla plan och nu håller vi utkik efter fler möjligeter att få komma ut och leka tävlingshäst. Förslag på pay'n jump eller liknande i Sundsvalls området tas tacksamt emot!

 
/Hanna - i ett stycke.

Världspremiär!

Trojkan har egentligen funnits ett tag. När tre stycken genuina nördar med samma tendens till analytiska utsvävningar, känslomässiga utbrott och förkärlek för hårt kroppsarbete samlas på en anläggning är det ofrånkomligt att vi gör saker tillsammans.

För var annars skulle man hitta några som tycker att ett perfekt fredagsmys är att studera samtliga rundor från Göteborg Horse Show 1992? (Ni kommer väl ihåg att Ludger Beerbaum vann med Ratina Z?!) Och hur mycket roligare är det inte att vara tre bittra förlorare på väg hem från en misslyckad tävling? Förr hade vi bara ostkrokarna och lösgodiset som sällskap på de ödsliga norrländska vägarna.

Eftersom vi alla lever för den stora drömmen om hoppningens finrum men än så länge befinner oss i gästrummet en solig dag, så tänkte vi att det kunde vara kul att dela med oss av den krokiga, roliga och lärorika vägen.

Hanna Jönsson, ridlärare, festfixare och Håkan Hellström-fan
 
Sigrid Westerholm, hästförmedlare, konstnär och mästare på att koka soppa på en spik
 
Jenny Östberg, unghästutbildare, rödhårig och den enda med körkortsbehörighet för Silverpilen
 
Visa fler inlägg