Vikten av att tänka rätt

Jag var i 13-årsåldern när jag för första gången kom i kontakt med mental träning. Det var på en föreläsning i samband med något arrangemang av distriktet. Jag tror att hela grejen med mental träning var ganska ny på den tiden, och jag minns att jag inte nämnvärt såg fram emot föreläsningen. Det kändes mest som någon sorts flum.
Det faktum att jag tydligt minns den än idag visar hur fel jag hade.
 
Vi var till stor del tävlande barn med tillhörande föräldrar där, och föreläsaren pratade om vikten av att inte säga "inte" till sina barn innan de skulle tävla. "Kom ihåg att inte rida för fort i den svängen", "dra inte i tyglarna", "titta inte ner i språnget". Han menade att man inte uppfattar ordet "inte", och istället gör precis det man inte ska göra. Som exempel sa han - Tänk inte på en kamel. Vad tänker ni på? Exemplet var glasklart, och allt sedan dess försöker jag alltid tänka på vad jag SKA göra istället för vad jag inte ska göra.
 
För att bevisa att mental träning fungerar fick vi dessutom göra en övning. Vi skulle sträcka ena armen rakt ut och spänna den allt vi kunde. Personen som satt bredvid skulle med sina båda händer försöka att böja vår arm, vilket lyckades för alla som inte råkat få en person i en helt annan storlek. Sedan skulle vi göra om samma sak, men den som spände armen skulle fokusera på en punkt i väggen och föreställa sig att armen var en tjock timmerstock som var fäst på den där punkten i väggen. Den här gången lyckades inte personen bredvid böja armen. Det handlar om riktad fokusering som gjorde att vi använde rätt muskler för situationen, istället för använda kraft till att spänna muskler som inte behövdes för att hålla emot.
 
 
Jag började redan under ponnytiden att använda mig av visualisering. Jag skapade en rutin på tävling som jag följer än idag och som ser ut såhär:
 
När jag har gått banan stannar jag runt mållinjen och repeterar banan genom att titta på den, från första till sista hindret. Ofta brukar ett finger vifta i luften samtidigt. Därefter tittar jag ner i marken och memorerar hindrens position utan att se dem. Om jag tappar bort mig någonstans börjar jag om från början igen, och är det någonstans jag tenderar att vilja ta fel väg, hinder eller antal galoppprång så upprepar jag proceduren tills jag snabbt och flytande kommit ihåg allt rätt minst två gånger i rad. I memoreringen av banan ingår alltid antal galoppsprång - Tex 1, 2, sex galoppsprång 3, 4, fem galoppsprång flyta på 5a,b och så vidare. Därefter tittar jag på banan igen, och ser framför mig hur jag rider den perfekta ritten. Precis som i memoreringen av banan backar jag tillbaka om den mentala bilden visar ett misstag någonstans, och gör om ritten från början. När jag rider flera hästar i samma klass är det ofta den första hästen som hoppar den mentala banan. Ibland blir jag tvungen att göra två versioner, om det till exempel är en bedömning A:0. Då hoppar jag först min imaginära bana på den första hästen som går avdelning A, och därefter plockar jag fram bilden av en häst som går avdelning B och därmed längre vägar och lägre tempo.
 
Jag gör detta i princip i varje klass jag rider. Det händer i lätta klasser att jag har bråttom till framridning med många hästar och bara snabbrepeterar banan, eller ibland inte går banan alls. Det går bra ändå tack vare erfarenheten från de tusentals rundor jag gjort. Men det skulle aldrig falla mig in att frångå dessa rutiner i en hög klass.
 
 
 Det skulle dock dröja många år innan jag var tillräckligt mentalt stabil för att faktiskt kunna påverka mig själv i mer negativa situationer. När jag var yngre kände jag mer, men var oförmögen att påverka hur jag kände. Idag bestämmer jag mig för att se saken på ett visst sätt.
 
Jag gjorde ett experiment med mig själv en gång. Jag ville se om man kan lura sin egen hjärna. (vilket man kan, och det finns studier som stödjer det). Jag är helt ointresserad av fotboll, och en sommar när det var VM så var fotboll det enda som gick att se på TV under lunchen. Jag tvingade mig själv att titta på matcherna, och försökte lära mig saker. Jag tänkte att om jag tittar tillräckligt mycket så kanske det blir intressant. Jag låtsades tycka det var roligt när någon gjorde mål, och såg allt som spelades. Minsann! Inom ett par veckor bytte jag radiokanal i stallet för att kunna följa matchen som inte var slut när min lunch var slut! Och det var inte för att jag tvingade mig själv, utan för att jag faktiskt ville veta hur det gick för Argentina den där dagen.
 
När så fotbolls-VM var över och livet återgick till det normala försvann mitt fotbollsintresse dock lika fort som det uppkommit. Men vetskapen om att jag kunde ändra på mig själv tog jag med mig.
 
Vid en tävling 2009 hade jag med mig min fina unghäst som skulle breederskvala. En kompis från långt borta hade kommit dit för att se hästen jag pratat så mycket om. Hästen var känslig och blev oerhört spänd på framhoppningen då det stod ett flyttbart järnstaket som avspärrning mot banan. Varje gång gruset från hovarna träffade staketet rasslade det till. Jag gick in på banan med en dålig känsla, och gick i mål med densamma. Fyra fel, och hästen kändes inte alls som den brukade. Borta var trycket, spänsten och bjudningen. Kompisen var inte imponerad av hästen. Jag grubblade över orsaker resten av dagen, men nästa morgon hade jag bestämt mig. Det enda jag kunde ändra på var min känsla.
 
Solen sken och jag bara bestämde mig för att det var fantastiskt att vara på tävling, och att jag minsann skulle visa hur fin hästen var. Fastän jag inte kände mig särskilt uppåt från början tvingade jag hela tiden in meningar i huvudet. - Åh vad kul det här är! Snart är det min klass, äntligen! Kom igen nu, tävla är det bästa som finns! Och solen skiner, banan är bra. Livet är härligt!
 
När jag plockade ut hästen hade jag lyckats bli ganska taggad. När spänningen på framhoppningen kom bestämde jag mig för att ändra mina framhoppningsrutiner. Jag hoppade aldrig oxern högre än 105 cm innan jag gick in på banan. Hästen flög över hindren som aldrig förr och rörde inte en bom på resten av helgen. Flera kom fram och tyckte att hästen var fantastisk. Jag hade lyckats.
 
 
Mental träning kan aldrig ersätta fysisk träning. Men som komplement till den fysiska träningen kan den ta oss ett steg längre.
 
/ Jenny - har bestämt hur jag vill se på livet
 
#1 - - Line:

Haha den där övningen med armen/armarna gjorde vi hos oss också! Fast hos oss så var det ingen som kunde böja den på någon annan ens från början vilket var lite roligt.