När olyckan är framme

Trettionde augusti. En dag som alla andra, en skön sensommardag. En ledig dag dessutom, eftersom tävlingen idag blev inställd.

När jag loggade in på Facebook fick jag upp "dela dina minnen". Jag fick se vad jag skrivit idag för ett år sedan, för två år sedan, för fyra år sedan. För ett år sedan var det en bild på mig i en sjukhussäng.

Jag minns så väl allt som hände kring den här tiden förra året. Sommaren hade visat sig från sin allra bästa sida. Jag hade många hästar att tävla, Kina var igång igen efter att ha varit skadad. Vi hade just tagit vår första seger i svår klass. Jag hade köpt Skrållan. Jag, Sigrid och Hanna hade bokat en resa till Frankrike där vi skulle titta på VM i hoppning. Vi skulle åka tre dagar efter den här dagen.

Just den här dagen för ett år sedan var det tävling.  Jag och Sigrid var där, lastbilen var full. Jag tror att jag hade åtta eller nio hästar till start sammanlagt.  Skrållan hade just fått pass och licens och gjorde sin livs första start i 90 cm. Vi kom inte i mål. På skakiga ben äntrade hon banan och var livrädd för allt hon såg. Men redan då visade hon fantastisk mentalitet - i andra klassen klev hon in på banan som en världsstjärna och tog sig an alla hinder utan minsta tvekan. Nu visste hon vad hon skulle göra.

Sist i andra klassen startade jag en fuxvalack som jag hade i träning. Han hade fått stå och vänta på lastbilen några timmar och fick en kort framridning då jag hade många hästar i samma klass. Men han kändes fin när jag gick in på banan. Jag red runt och visade hindren innan jag fick startsignal och fattade galopp. Jag vet inte riktigt vad som hände, antagligen blev han lite för glad. Plötsligt kände jag hur han laddade och drog iväg en sjuhelsikes bockserie. Jag brukar inte åka av i första taget och nöp mig fast till en början. Men så kände jag hur jag tappade greppet och insåg att jag faktiskt skulle ramla av, innan jag ens nått startlinjen. Jag minns att jag tänkte "åh nej, här som det är så hårt underlag, jag kommer att slå ihjäl mig!". Och fallet blev hårt. Jag flög som en katapult genom luften och slog nästan ett helt varv runt när jag väl tog i marken. Huvudet var ner och fötterna upp innan jag tippade tillbaka på rygg igen. Jag satte mig snabbt upp för att resa mig, men det susade något vansinnigt i huvudet och smärtan strålade åt alla håll så jag föll tillbaka i ryggläge.

Snart var jag omringad av människor. Efterhand kunde jag lokalisera smärtan mer och insåg att handleden måste vara av i alla fall. Foten gjorde ont och huvudet snurrade. När yrseln hade försvunnit skulle vi försöka få mig av banan, och med stöd av ett flertal händer satte jag mig upp igen. Det tog inte lång stund innan jag varken kunde se eller höra, trots att jag fortfarande var vid medvetande och kunde känna människorna som höll i mig.
Sjukvårdaren ringde ambulansen och jag blev liggande på banan medan personalen byggde om och ryttarna gick banan till nästa klass. Under tiden hann jag försöka lösa situationen som uppstått. Vem skulle nu köra hem lastbilen? Vem skulle ta hand om hästarna? Och vad sjutton skulle vi göra med den breederskvalande femåringen?

Det sägs att i nöden prövas vännerna, och det visade sig att jag hade gott om sådana. En ryttarkollega tog sig an femåringen, min underbara sambo körde hem lastbilen, Sigrid tog hand om hästarna. De följande månaderna var många personer inblandade och hjälpte mig med skötsel, träning och tävling av hästarna.

Frankrikeresan blev av, och den blev lyckad trots att Sigrid och Hanna halvt om halvt fick agera personliga assistenter åt mig. Skadan var ganska stor och jag fick starka smärtstillande tabletter. Tillräckligt starka för att behöva medföra ett intyg på flyget om tillstånd för införande av narkotikaklassat läkemedel. Det tog evigheter för mig att klä på mig. Jag kunde inte skära maten själv. Jag kunde inte bära saker. Jag hade nog ont mest hela tiden, men såhär i efterhand minns man inte riktigt det. Det är de roliga sakerna man minns, och katastrofen efter landningen i Paris när en fem minuters bussresa förvandlades till en timmes tur med bussbyten, fransmän som inte förstod engelska och ett evigt letande efter hotellet som skulle ligga alldeles vid flygplatsen har förvandlats till ett roligt minne om hur vi irrade runt vilsna i Frankrike. (Det visade sig att hotellet mycket riktigt låg nära flygplatsen - bara inte den flygplats vi landade vid...)

 

 
/ Jenny - man får göra det bästa av det man har
 
#1 - - Jessie:

FY vad otäckt. Tur att allt gick bra!