Metoder för att bäst skrämma en häst

 
Om man tycker att ridpasset man tittar på är så tråkigt att man nästan nickar till uppe på läktaren, så finns det en rad olika åtgärder man kan ta till för att öka dramatiken. Om du känner dig orolig över att du inte är en tillräckligt läskig person, så kan jag lugna dig med att det finns metoder för alla personlighetstyper!
 
1. Brak och buller!
Speciellt effektivt om ridhuset är tyst. Smäll upp en dörr på vid gavel när någon rider förbi, vandra över läktaren med en elefants grace eller ta med dig ett barn som kan utföra alla dessa moment åt dig utan tecken på avmattning. Detta är ett basic koncept som går fort att lära sig. Passar i synnerhet dig som gillar att stå i centrum för allas blickar.
 
2. Klädhängaren
Här gäller det att ha ett öga för ytor som annars brukar vara tomma. Vänta gärna tills att hästarna har gått förbi ett par gånger innan du smyger dit en jacka. För hopphästar kan du satsa på en vägg där det hoppas linje eller kombination. För dressyr kan du hänga den varsomhelst, om du inte lyckas skrämma hästen har du ändå en god chans att komma åt ryttaren 
Denna skrämseltaktik har fördelen av att kunna göras diskret, du själv behöver inte närvara vid själva utbrottet så att säga. Passar den passiv-aggressiva skrämmaren.
 
3. Vålnaden
Denna plan kräver ett tyst och folktomt ridhus. Det får gärna vara dunkel belysning och hästen du skall skrämma bör vara av uppmärksam karaktär. Genomförandet är enkelt. Du skrider ljudlöst längs långsidan, så att det enda som märks av dig är en reflektion av rörelse i fönster och speglar. Elegant och effektivt, med den extra vinningen att det kommer att uppfattas som att du ville vara hänsynsfull.
 
4. Kritikern
Detta är ett subtilt och långsökt sätt att skrämmas. Det gäller helt enkelt att utstråla dömande och besserwisrande i sådan nivå att det ändrar färgen i luften. Ryttarna kommer då att bli obekväma och spända, varpå spänningen letar sig ner i en och annan känslig häst. När hästen då börjar yrsa runt och gå sämre kan du använda det som bränsle för ditt dömande, så rullar hjulet på. En metod som passar bra om du är något fyrkantig i sättet och inte alltför mån om att bli omtyckt.
 
5. Läget är allt!
 
Genom att stå rätt placerad i förhållande till hinder och staket kan du utan att röra en fena fördärva en hel tävlingsritt. Sikta på en plats där ingen annan står, så att du sticker ut så mycket som möjligt. Håll dig gärna nära där hästen skall passera. Detta är en ypperlig metod, då den inte ens kräver förmågan att kunna röra sig. Passar även äldre och funktionshindrade skrämmare. 
 
/Sigrid - Som ryttare får man inte skylla på omgivningen
 
 
 

När olyckan är framme

Trettionde augusti. En dag som alla andra, en skön sensommardag. En ledig dag dessutom, eftersom tävlingen idag blev inställd.

När jag loggade in på Facebook fick jag upp "dela dina minnen". Jag fick se vad jag skrivit idag för ett år sedan, för två år sedan, för fyra år sedan. För ett år sedan var det en bild på mig i en sjukhussäng.

Jag minns så väl allt som hände kring den här tiden förra året. Sommaren hade visat sig från sin allra bästa sida. Jag hade många hästar att tävla, Kina var igång igen efter att ha varit skadad. Vi hade just tagit vår första seger i svår klass. Jag hade köpt Skrållan. Jag, Sigrid och Hanna hade bokat en resa till Frankrike där vi skulle titta på VM i hoppning. Vi skulle åka tre dagar efter den här dagen.

Just den här dagen för ett år sedan var det tävling.  Jag och Sigrid var där, lastbilen var full. Jag tror att jag hade åtta eller nio hästar till start sammanlagt.  Skrållan hade just fått pass och licens och gjorde sin livs första start i 90 cm. Vi kom inte i mål. På skakiga ben äntrade hon banan och var livrädd för allt hon såg. Men redan då visade hon fantastisk mentalitet - i andra klassen klev hon in på banan som en världsstjärna och tog sig an alla hinder utan minsta tvekan. Nu visste hon vad hon skulle göra.

Sist i andra klassen startade jag en fuxvalack som jag hade i träning. Han hade fått stå och vänta på lastbilen några timmar och fick en kort framridning då jag hade många hästar i samma klass. Men han kändes fin när jag gick in på banan. Jag red runt och visade hindren innan jag fick startsignal och fattade galopp. Jag vet inte riktigt vad som hände, antagligen blev han lite för glad. Plötsligt kände jag hur han laddade och drog iväg en sjuhelsikes bockserie. Jag brukar inte åka av i första taget och nöp mig fast till en början. Men så kände jag hur jag tappade greppet och insåg att jag faktiskt skulle ramla av, innan jag ens nått startlinjen. Jag minns att jag tänkte "åh nej, här som det är så hårt underlag, jag kommer att slå ihjäl mig!". Och fallet blev hårt. Jag flög som en katapult genom luften och slog nästan ett helt varv runt när jag väl tog i marken. Huvudet var ner och fötterna upp innan jag tippade tillbaka på rygg igen. Jag satte mig snabbt upp för att resa mig, men det susade något vansinnigt i huvudet och smärtan strålade åt alla håll så jag föll tillbaka i ryggläge.

Snart var jag omringad av människor. Efterhand kunde jag lokalisera smärtan mer och insåg att handleden måste vara av i alla fall. Foten gjorde ont och huvudet snurrade. När yrseln hade försvunnit skulle vi försöka få mig av banan, och med stöd av ett flertal händer satte jag mig upp igen. Det tog inte lång stund innan jag varken kunde se eller höra, trots att jag fortfarande var vid medvetande och kunde känna människorna som höll i mig.
Sjukvårdaren ringde ambulansen och jag blev liggande på banan medan personalen byggde om och ryttarna gick banan till nästa klass. Under tiden hann jag försöka lösa situationen som uppstått. Vem skulle nu köra hem lastbilen? Vem skulle ta hand om hästarna? Och vad sjutton skulle vi göra med den breederskvalande femåringen?

Det sägs att i nöden prövas vännerna, och det visade sig att jag hade gott om sådana. En ryttarkollega tog sig an femåringen, min underbara sambo körde hem lastbilen, Sigrid tog hand om hästarna. De följande månaderna var många personer inblandade och hjälpte mig med skötsel, träning och tävling av hästarna.

Frankrikeresan blev av, och den blev lyckad trots att Sigrid och Hanna halvt om halvt fick agera personliga assistenter åt mig. Skadan var ganska stor och jag fick starka smärtstillande tabletter. Tillräckligt starka för att behöva medföra ett intyg på flyget om tillstånd för införande av narkotikaklassat läkemedel. Det tog evigheter för mig att klä på mig. Jag kunde inte skära maten själv. Jag kunde inte bära saker. Jag hade nog ont mest hela tiden, men såhär i efterhand minns man inte riktigt det. Det är de roliga sakerna man minns, och katastrofen efter landningen i Paris när en fem minuters bussresa förvandlades till en timmes tur med bussbyten, fransmän som inte förstod engelska och ett evigt letande efter hotellet som skulle ligga alldeles vid flygplatsen har förvandlats till ett roligt minne om hur vi irrade runt vilsna i Frankrike. (Det visade sig att hotellet mycket riktigt låg nära flygplatsen - bara inte den flygplats vi landade vid...)

 

 
/ Jenny - man får göra det bästa av det man har
 

Idag pratar vi ridbyxor

Jag tror inte jag är ensam när jag säger att det är svårt att hitta ett par ridbrallor. Med tanke på alla de olika märken och modeller som finns borde inte ridbyxköpet vara så jäkla svårt. Men som det ser ut idag får man ränna runt, beställa, pröva, vrida och vända. Ändå står man där med skavande byxor. 

Det första problemet som uppstår är att många ridbyxor passar bara på de kroppstyper som visas i katalogen och lets face it vi är många som inte ser ut så. Själv har jag långa, stabbiga ben, breda höfter och en lite smalare midja så antingen får jag inte upp byxan över rumpan eller så kan jag bära med mig en havresäck likt en kängeru. 

Det andra problemet är att ridbyxor inte är behagliga i varma klimat. Efter 45 minuters sadelgnuggande en sommardag har man gedigen rumpsvett som leder till diverse utslag och finnar. 

Det tredje och kanske inte lika fullt så allvarliga men ändock ett problem när man ska lägga 500 kr på ett par varma oformliga byxor är att det inte går att hitta vanliga, icke pimpade, halvskodda ridbyxor längre. Allt glittrar eller är i skrikiga svåra färger och hittar man ett par vanliga diskreta stilrena byxor så är de helskodda. Helskodda i all ära men det känns som en blöja(om man inte genomlidit två sommrar i dressyrsadel på Vreta, då blir man immun) och är ohyggligt varma. 

Slutligen spräcker man de flesta med sin majestätiska överskänkel, så jag efterlyser bekväma, tåliga, stilrena ridbyxor som andas. 

Hanna - Hur svårt ska det va? 


Visa fler inlägg