Det här med hästmänniskors prioriteringar

Det är faktiskt inte så konstigt att icke hästfrälsta har svårt att förstå sig på oss hästmänniskor. Kolla bara på våra prioriteringar: 

  • Vi köper skor för nästan 1000 kr var 7:e vecka till våra hästar. Då ingår pedikyr och att dojjorna är måttanpassade till vardera hov. Men till oss själva kan vi kanske nöja oss med att drömma om en pedikyr och kämpar på med samma skor tills dess att inte ens silvertejp kan hålla ihop dem. Sedan lägger vi motvilligt max 400 kr på nya skor. 

  • När det kommer till vad hästarna ska äta sitter vi och räknar utifrån tabeller, väger och måttar. Kosta vad det kosta vill, så länge hästens individuella behov tillfredställs. Själv micrar vi en Billys pan pizza med tveksamt näringsinnehåll, exakt vad det är har vi ingen koll på och är inte intresserade av att ta reda på heller. Men det är ju billigt och går snabbt iallafall.  


  • Vi betalar utan att blinka för flera besök per år av massör och kiropraktor, till våra hästar det vill säga. Själva har vi svårt att minnas senaste det var tal om någon massage, vi stänker på lite hästliniment på det stelaste partierna och hoppas att kroppen ska räta ut sig om vi byter grepp när vi mockar. 

  •  Vi lägger ner mycket tid och tanke på hästarnas träning, vi gör scheman och sätter upp mål. Själva kan vi vid vissa svaga ögonblick köpa oss ett gymkort men självklart är argumentet att det är för hästen och ridningens bästa. 

  • Vi hästmänniskor har inte tid med något, vi har svårt att klämma in en AW eller fika(på något annat ställe än i sadelkammaren). Men vi kan utan tvekan lägga 10 timmar i stallet. 

  • I stallet är det ordningen och reda, vi snurrar nitiskt ihop tränsen och viker prydligt ihop schabraken. Hemma dammsuger vi kanske när vi väntar besök och har inte ett enda klädesplagg ihopvikt utan de ligger utspridda över större delen av bostaden. 

  • När hästen gör illa sig eller bar inte verkar vara som vanligt undersöker vi in i minsta detalj, ringer rådgivning och tvekar inte att ta ut veterinär även om det är på julaftonskvällen. Fast när vi själva gör illa oss känner vi efter så att man kan stå och gå någorlunda, tar en Ipren och viftar borta alla förslag om att uppsöka en doktor. Därför det är nog inte så farligt, det är ju bara en knäckt näsa, brutet revben eller en axel som gått ur led. 
(null)

/Hanna och Sigrid - satt på stallpallen och reflekterade över vilken skosamling man hade kunnat ha


Därför måste man vara en ”arg” tränare ibland

Jag läste ett blogginlägg om varför man inte vill rida för en arg tränare. Skribenten menade bland annat att uppfostran sker hemma och inte är något tränaren borde utföra samt att man som betalande elev inte förtjänar att få skäll för att man inte förstår eller genomför övningen som tänkt. Men framför allt för att hästar är väldigt känsliga för tonlägen, kroppsspråk och vilken energi man utstrålar och påverkas väldigt starkt utav det. 

Jag håller med om allt såklart. Ingen elev blir bättre för att den blir idiotförklarad och det är faktiskt ens kunder. I möjligaste mån eftersträvar man en godstämning i ridhuset, för hästarnas skull och för lärandeprocessen. 

Men det finns tillfällen man måste ta rollen som den arga tränaren. Jag är visserligen inte tränare men ridlärare och skillnaderna är relativt marginella. 

När jag kliver in i ridhuset har jag ansvar för samtliga elever, både gällande säkerhet och att de får valuta för pengarna. Jag har också ansvar för ponnysarna, deras välmående och säkerhet. 

Med det sagt så är det viktigt att våga sätta ner foten, bli obekväm och ryta ifrån när någons säkerhet eller välmående hotas. 

Det kan vara att folk på läktaren är stökiga av olika(fast även alltid lika outgrundliga) anledningar. Det kan vara när någons beteende påverkar gruppen negativt. Det kan vara när jag som ridlärare upprepade gånger håller på att bli överriden. Det kan vara när ponnysarna rids vårdslöst eller när de blir orättvist behandlade. 

Som tur är behöver jag sällan gå in i den rollen men framför allt när man arbetar med barn och ungdomar tycker jag att det är viktigt att vara tydlig med vad som gäller här, på våran ridskola eller under ens träningar.

Det går nämligen inte förutsätta att alla vet vad som gäller, att alla tycker det är viktigt att vara i tid, förstår att deras handlingar kan påverka hur sju andra elevers lektion blir eller blivit uppfostrade med samma nolltolerans mot att vara stygg gentemot ponnysarna som man själv förespråkar. Det är för nonchalant och kan till och med bli farligt när man tagit på sig ansvaret för 14 individer under 45 min. 
Det betyder dock inte att man inte eftersträvar ett pedagogiskt och härligt klimat. Men som med mycket annat är det inte svart eller vitt, det är en jäkla gråzon. 
(null)
Foto: Olivia Westin 

/Hanna - dr Jekyll and Mr Hyde  

Avdelning A, så mycket mer att vinna och förlora!

 
 
I helgen har det varit sommartävlingar på Näset. En återkommande höjdpunkt som hela Trojkan deltagit i. Jenny har lyckats knipa en placering, jag och Hanna har gjort rundor vi varit nöjda med men som inte räckt hela vägen fram. Själv har jag varit otroligt jämn, ett hinder har ramlat i omhoppningen alla tre dagar.
 
Som mestadels avdelning b ryttare är tävlingsupplevelsen lite annorlunda. Man bryr sig sällan om tiden och fokus hamnar bara på att försöka rida väl. I år prövar jag och Kelly våra vingar i avdelning A, och piloten är fortfarande lite splittrad. Det är väldigt roligt att ha chansen att kämpa för en vinst, men tråkigt att hamna utanför placering trots felfri runda.
Det kan också vara klurigt att hitta balansen mellan tävlingsdjävulen och välridningsängeln. Men när man gör det är det awesome!!
 
 
På det stora hela har helgen bjudit på fint väder, framgångar för klubben, gott fika och morötter till de fyrbenta!
 
/Sigrid - Happy trooper
Visa fler inlägg